Utan att passera gå.

Har spelat Monopol med sonen till frukost. Förutom att sonen spöar mig brutalt eftersom han är en riskplacerar utan like och jag hanterar min monopolpengar lika ekonomiskt fegt som i verkligheten, känner jag mig oerhört gammal. Vi har en ny version av spelet: Sverigemodellen. Man går inte runt med en top hat längre, borta är strykjärn och skor. Nu kan man välja att hoppa sina steg runt brädan med hjälp av en hamburgare, mobiltelefon eller skateboard. Norrmalmstorg är inte ens med utan det är Umeå som är dyraste rutan. Stockholm finns förvisso på brädan men inkasserar färre stålar än Vaggeryd. Och det är inga futtiga 2000 som inkasseras när man passerar gå utan två miljoner!

Eftersom jag inte fattar att man ska satsa på Globen och Turning torso istället för Skansen (tyckte det lät trevligt) så är jag en förlorare. Dessutom tillbringar jag större delen av speltiden med att vandra längs minnenas allé och tjata om hur det var förr. På riktiga monopoltiden. När pjäserna var tunga som bly (innehöll säkert det också), Pengarna vackrare, husen såg ut som riktiga små stugor och världen var en mjukare, hederligare plats....(dvs jag vann då och då). Barnen suckar, himlar med ögonen och sträcker fram sina små giriga nävar samt säger: "Ja, ja, ja, du måste ändå betala när du hamnar på min ruta. Så var det väl även på stenåldern?"

Ingen respekt för den äldre generationen. Jeez. Det var bättre förr.
Ju förr dess bättre.