onsdagen den 4:e april 2012

Om ni undrar

Det är inte lätt att veta vad man ska göra när man har ett barn som är olyckligt och vissa dagar bara rullar ihop sig till ett ledset knytt. Jag vet däremot vad man INTE gör.
Bloggar.

Tack för snälla tankar och uppåtpuffar. Det vänder nog snart.
Det måste det.

fredagen den 17:e februari 2012

Golvad



Jag lovade att nästa gång jag skrev skulle det vara om något roligt och därför har jag inget skrivit. Det roliga lyser än så länge med sin frånvaro. Om man inte med rolighet menar festligheter som att glömma att stänga av badvattnet med en liten översvämning och fuktskada som följd, för det har jag lyckats svänga ihop under min tystnad.


Om man vill efterlikna positiv klämkäckhet av äcklig Pollyannahöjd så gläder man sig ofantligt åt att vattenskadan verkar vara begränsad till en bit av hallgolvet just utanför badrumsdörren. Man kan också njuta av att det illa omtyckta kalla och ack så hala hallgolvet av marmor bytts ut mot ett varmare och mjukt gungande tillfälligt masonitskivegolv. Mitt i golvet finns ett runt plasttäckt hål där senare avfuktningsfläkten ska placeras. Senare ja. När den energiska golvbortagarynglingen slitit bort golvet skulle avfuktarfläktsplaceringsspecialisten ta vid. Tyvärr blev han sjuk så just den biten av jobbet har skjutits på obestämd framtid. För tillfället använder den mindre kattastrofen det plastbeklädda hålet som sin personliga trampolin. Han står där och studsar nöjt, medan jag oroligt fantiserar om att plasten ska brista och minikatten försvinna spårlöst i husets trossbotten.

Hallen är för ändamålet tömd och vårt minimala vardagsrum har fyllts med ytterkläder och skor. Det känns som man sitter i entrén på ett dagis och fredagsmyser. Som en extra bonus så tilldrar sig detta denna årstid när ytterkläderna är extra skrymmande och skorna försedda med små snöslaskiga grustag.

Inte roligt alls med andra ord. Och absolut inget att skriva hem om.
Men det vänder snart, för vi går absolut mot ljusare tider!

tisdagen den 17:e januari 2012

Omstart



Jag bara gnäller. Och inga inlägg kommer det från min hand.

Men ni är gulliga och lämnar små uppmuntrande och förstående kommentarer.

Det är inte så att jag latar mig. Jag kämpar för min minsta plutt som trampat igenom skolsystemets tunna is. Försöker så gott det går hålla hans huvud över ytan där han plaskar runt i förtvivlans trista lilla pöl. Tänk så många instanser det finns inom skola och kommun som ska hjälpa och stötta i sådana här lägen. Det gör de genom att ringa och fråga hur det går. Sedan bokar de in möten, till vilka man kommer så att de välvilligt kan fråga hur det går. Igen. Allt får man driva själv och alla lösningar får man själv försöka komma på. Skola och kommun är så snälla så de ibland även hör av sig och förtydligar att man måste hitta lösningar snabbt. För att riktigt hjälpa till så säger de också att lösningen som jag ska hitta inte bara måste vara snabb, den måste vara rätt också. Barnet orkar inte fler misslyckanden. Nu är det inte barnet som har misslyckats utan skolan. Det vet skolan, men skolan kan bara bekymrat skrynkla ihop sitt ansikte och säga ”vi har inte lyckats, men bättre lycka nästa gång”. Och glöm för all del inte att tala om för oss när du hittat en snabb och perfekt lösning.

Nåja. Har vi tur så har jag nu, efter att ha stångat mig blodig mot alla instanser, hittat på något som kanske så småningom kan bli förlösande. Och har vi riktig, otrolig vansinnestur så kanske det inte blir ett misslyckande den här gången.

Ensamstående mamma har jag varit länge. Men så det är först under denna vinter som jag verkligen känt av ensamheten. Men står upp gör jag alltjämt.
Nästa gång jag skriver ska det förbanne mig vara om något roligt.
Vi går när allt kommer omkring mot ljusare tider.

måndagen den 28:e november 2011

Förhoppning


Jag har ett ledset barn i tung sinnesstämning som ligger som en boja runt min kreativitet.

Jag kan inte i ord beskriva hur jag önskar att det snart vänder och vi har lagt eländet bakom oss.

Då kanske jag kan få till ett inlägg som berör det frustrerande i att städa innan städfirman kommer eller hur det känns att julpyssla med dottern som virkar (!) de mest fantastiska julkulor med granar och ”god jul” om vartannat medan jag under samma tidsrymd klipper och klistrar ihop ett julkort som ”ser ut som om en treåring gjort det där” (citat från samma dotter). Men mitt i allt elände finns det ändå små ljusglimtar att glädja sig åt.

Som att jag fått en storstädning av proffs i present av min snälla mamma och tanken på min brors sanna lycka då han får ett hemklistrat julkort av sin syster.

måndagen den 24:e oktober 2011

Ett vinnande leende

Jag har varit hos tandläkaren och fått en krona. Det var alls inget festligt med den kröningen, bara obehagligt och dyrt. Det är min fjärde krona så jag är helt klart dyr i drift, enda gångerna jag skaffar mig en ny accessoar som kostar flera tusen. Aldrig är de på rea heller.

Det är märkligt det där med tänder. Jag har alltid haft dåliga tänder och vet nu att det sitter i generna. Det var det minsann ingen som sa när jag var barn och fick skämmas för att jag aldrig kunde springa ut i väntrummet och malligt skrika ”inga hål!” Kommer ni ihåg den reklamen? Jag satt i biomörkret (ja för det fanns ingen reklam-TV under jura-perioden) och bara ville slå till de äckelkäcka barnen som toklog med sina vita perfekta och STARKA tänder mot en stolt mamma som glittrade tillbaka och sa ”vad duktigt älskling – det måste vi berätta för pappa” (antagligen skulle de för patriarken förtigit ett tandläkarbesök med mindre lycklig utgång). I mina tänder hade det borrats lika flitigt som ett oljefält i Texas. Så jag satt i min biofåtölj och surade med ihopknipt, amalgamstinn mun och kände mig urusel.

För det var ju så att om man hade tänder utan lagningar så var man duktig. På det följer då det fullkomligt logiska tänket att vi andra med ett straffregister av kindtandslagningar måste vara riktigt, riktigt dåliga. Nu hade jag en ovanligt sund uppfostran där det serverades såväl C-vitamin som morotsstavar dagligen, mycket sällan sötsaker, läsk två gånger om året (jul och påsk) och en omutlig mamma som såg till att man grundligt skötte munhygienen både morgon och kväll. Men jag kände mig ändå stämplad som om jag levt på en ensidig kost av sega råttor och polkagrisar samt borstat tänderna i cocacola. Pelle Snusks röttandade lillasyster från Snaskeby.

Jag är ytterst sällan sjuk (ta i trä), har få och lindriga förkylningar och aldrig feber. Lider inte av några allergier och har aldrig brutit något. Men det är ingen som tycker att jag är duktig för det. Tänk om man utvecklade tandtänket och började lägga en duglighetsaspekt på andra kroppsliga åkommor:

”Sned rygg? – ja så går det om man går omkring och lutar sig för mycket åt höger.”

”Här är dina nya hålfotsinlägg – ångrar du inte nu att du hade sträckt fotvalven lite mer när du var yngre?”

”Min yngsta är hopplöst skelögd – annat är det med hennes duktiga lillebror minsann, han tittar aldrig snett han!”

”Du som aldrig har ont i magen – hur har du blivit så rasandes skicklig med dina tarmar?”

”Migrän säger du? Ja det gäller att ta hand om sin hjärna från tidig ålder”

Jag blir så deppig när jag tänker på dessa orättvisor att jag måste trösta mig med lite choklad. Jag ska ändå göra ytterligare en krona i vår. Det gäller att få valuta för pengarna.

torsdagen den 1:e september 2011

I rampljuset (eller kanske precis utanför, men väldigt väldigt nära i alla fall)


Min kusin Eva fick erbjudande om publikbiljetter till treans nya satsning True Talent. Vi beslöt att gå dit med våra söner. Vi hade fått meddelande om att det var extremt viktigt att vi inte uteblev eftersom just vi ”var placerade i juryn”. Med viktig min och VIP-schvung i stegen klev vi på den abonnerade bussen för att forslas till inspelningsplatsen. Vi tittade nedlåtande och beklagande på övriga resenärer som säkert var vanlig publik utan jurystatus.

Förväntan och spänning bland oss och barnen – säkert skulle vår betydelsefulla roll ge oss fördelar. Antagligen skulle vi bli bjudna på ett glas bubbel, troligen få gå på röda mattan, absolut få egen loge och i förlängningen bli best-friends-forever med programledarna… vi tillhörde ju JURYN gubevars.

Väl framme inser vi snabbt att all publik är jury. Inga drinkar och särbehandling för oss inte. Man kunde få köpa en kopp kaffe för en femma, så det gjorde vi.

Jurypubliken delades omgående in i tre åldersgrupper. Killarna försvann till hörnet för dem upp till 25 år. Vi sällade oss till gruppen 25-50 och försökte se ut som vi inte alls närmade oss den övre gränsen. I en annan ände av lokalen samlades ett fåtal vithåriga tillhörande den äldsta gruppen 50-100. Varje åldersgrupp placerades sedan på varsin rund läktare utrustade med mentometerknappar, producenten förklarade omständligt att sedan skulle läktarna vridas så att man satt med ryggen mot de framträdande. Om minst sextio procent av publiken röstade positivt så skulle läktaren vridas runt och sångaren hade gått vidare.

”Alla läktare måste ha ungefär lika mycket publik” instruerar en funktionär pedagogiskt och lät blicken snabbt svepa över oss mittemellan-åriga. Blicken stannade på mig och Eva ”ni får flytta på er” konstaterad hon lakoniskt och viftade över oss till pensionärsgruppen. Jag gick under muttrande protest. Det kunde ju vara nog med att man tvingades kliva över femtioårsstrecket i förtid. Dessutom fick man stå ut med att programmets sångcoach Tommy Körberg refererade till oss som om vi gått i småskolan tillsammans. Jag ville inte alls vara i ”hans generation” som han glatt utropade. Jag ville hellre känna mig jämnårig med Danny som stod och gestikulerade framför ungdomsläktaren.

Möjligtvis var det hela en lågbudgetproduktion. Läktarnas vridningsmoment var på intet sätt automatiskt utan gjordes med handkraft av svartklädda ungdomar. Nesligt nog kunde de knappt rubba pensionärsläkaren trots att vår läktare var något glest befolkad. Jag fick samma känsla som den enda gång jag åkt tuktuk - jag satt och försöket göra mig så lätt som möjligt. Inspelningen tog mer än fem timmar. Publiken satt snällt kvar genom omtagning efter omtagning och vreds fram och tillbaka. Lokalen var kvav och het. Toalettbesök fick utföras endast i undantagsfall och efter tre timmar stack de till oss lite vatten och varsin drickyoghurt samt en papptallrik att fläkta oss med. Men publiken klagade inte utan satt snällt med benen i kors och tryckte på sina knappar, applåderade och jublade på kommando, timme efter timme. Människan är en underlig varelse och medias dragningskraft uppenbarligen svår att stå emot.

Till slut vacklade vi ut i kvällen för att bussas tillbaka till bebodda trakter. Som tack för dagen fick vi varsin s.k. ”goodie bag”. Här kom nog belöningen tänkte jag omtöcknat. Jag har ju sett vad Oprah’s publik brukar kamma hem i form av datorer, semesterhus och briljantringar. I påsen låg en reklambroschyr från ett mobilföretag, en energidryck och ett provpaket läkerol.

Men tänk ändå – jag kanske kommer på TV!!





lördagen den 27:e augusti 2011


Anonym sa...

"Haaallååå! Vart tog du vägen? Hoppas allt är bra! Saknar dina underbara inlägg!"
22 augusti 2011 17:17

Såg ni?! Jag är saknad och efterfrågad. Förutom att det får mig malligt rosig så ger det också tungt samvete. Jag lovade i början av sommaren att skriva varje dag.
Varje. Dag.
Vad lär vi oss av detta? Att mina löften är värda lika mycket som en oppositionspolitiker i valspurt. Att beslutsamhetens friska rodnad gått över till en överdrivet krank blekhet - på gränsen till likstel. Att jag är lika full av publikfriande ordbajseri som en allsångsledare på bästa sändningstid. Att jag är lat. Att jag "inte levrerar" som min exman skulle formulerat det.

Jag har varit trött och trist denna sommar. Jag tror jag hade en miniutbrändhet. Kan man ha det? En släng av utbrändhet. Som ett rostat bröd som inte är förkastligt sotsvart, men ändå lite för svett i kanterna för att räknas som riktigt gångbart. En brasa som inte riktigt tar fart och flammar upp utan bara ligger och pyr surt och irriterande

Jag vet ju egentligen hur man ska göra när man vill blogga men förlagt energin någonstans bland dammtussarna i hörnen. Man ska gödsla bloggen med "dagens outfit" och sommarbilder på badande barn, bruna fötter i trendiga flipflops och grillkvällar hos snygga kompisars fantastiska sommarställen (gärna Gotland).

Jag hittar inte min kamera. Spelar egentligen ingen roll för jag är urusel på att komma ihåg att fotografera. Det finns så få bilder på sonen att han ett tag trodde att han var adopterad. Ibland tar jag ganska många, ganska bra bilder. Då ska jag hitta sladden som man överför bilder med till datorn. Sedan ska jag försöka få åtkomst till en dator utan chattande eller spelande barn framför. Och någonstans där brukar hela projektet dö ut.
Dessutom kan jag inte gå i flipflops (det gör ju ONT) och jag har misskött alla mina sociala relationer med mina snygga kompisar. Förresten har inte en enda ett sommarställe på Gotland.

"Men dagens outfit?" då undrar ni andlöst trånande. Jag är inte helt säker men jag är nästan övertygad om att det finns något förbud på att lägga ut bilder på fyrtiosjuåringar som börjat bli suddiga i konturerna utstyrda i urtvättade realinnen från nittiotalet kombinerade med illasittande jeansshorts. Då blir man nog utslängd från internet.


Så mig kan man ju inte lita på. Men för min eget höga nöje och för din skull, kära smickrande signatur anonym. så ska jag fortsättningsvis försöka blogga åtminstone ett par dagar i veckan. Det är ett löfte att det är en målsättning som jag ska arbeta mot. Jag lovar.