Jag vågade längre vägra facebooks gemenskap. ”Trams!” fnös jag när ämnet kom upp. ”Här ser ni en som sköter sitt sociala umgänge i verkliga livet och inte digitalt” mallade jag mig. På ett föräldramöte i dotterns klass inför Tysklandsutbytet beslöt man att starta en facebook-grupp så att vi kunde uppdaterade varandra. ”Men jag har inte facebook” protesterade jag nöjt. ”Men det skaffar du snabbt, det är jättelätt” viftade en pappa bort mina invändningar. Jag ville genast påpeka att det inte var för att jag inte kunde utan för att jag inte ville… men då hade redan diskussionen böljat över till något annat och jag kände mig lite grand som en trotsig treåring när jag på hemvägen sparkade i gruset muttrandes”dumma facebook”.
Så skaffade jag mig väl truligt det där kontot då och började lite försiktigt skicka ut några vänförfrågningar trots att det kändes om att vara tillbaka i lekis förnedrande "får jag vara med och leka" mentalitet. Men det verkade ännu sorgligare att ha en sida helt utan bekantskapskrets. Nu några månader senare kan jag konstatera att den där gruppen om utbytet aldrig bildades och jag nu sitter djupt fast i facebooksträsket och tycker det är helfestligt.
Så när jag såg CNN:s artikel i vilken man listar de tolv mest irriterande fb-typerna så läste jag den ingående och skrockade igenkännande. Okej ärligt så har jag inte drabbats av alla hemska varianter. Däremot har jag nog själv gjort mig skyldig till några inlägg av navelskådningstyp som ”dricker kaffe” eller ”jobbar lite” och visst har jag en förkärlek att skryta om egna bedrifter även om jag är så lat att det sällan blir vassare saker än ”strök ett mount-Everetskt berg med tvätt”. För att försäkra mig om att jag inte omedvetet tillhörde andra tragiska typer som Megafonen (skriker ut nyheter alla redan vet), Stavningshaveristen-helt-utan-kommatering (sjitvilket jobbit möte jag hade men nu är det iaf hälg), Sympatifiskaren (fy, vad jobbigt det har varit, men nu är det visst lite värre) eller den Obskyre (vars dunkla inlägg får en att undra: är det poesi? Esperanto? Dyslexi?) skyndade jag mig att göra artikelns strikt vetenskapliga test – What kind of facebooker are you?
Det visade sig att jag är förtjusande. På facebook också.
Men det visste jag ju redan. Själv gick jag motvilligt med med en (1) vän (Wille) men fattade inte riktigt galoppen så jag gick ur igen. Jag är för gammal. Och trött.
SvaraRaderaHej hopp!
SvaraRaderaKänner inte dej men skrattar gott ändå! Snart blir jag nog också tvungen att sluta vägra facebook, jag räknas inte ens som så väldigt gammal (knappt 35 - och det kan väl inte var nära gammal?!) men facebook är än så länge obegripligt iaf....
Kul blogg du har, jag åtekommer!
/Karolina
Gud så skönt att höra att det finns fler som vägrat (vägrar) facebook...jag gav upp i fredags, så nu har jag varit "med i gänget" i hela 5 dagar, men måste säga att såååå kul är det inte, det är okej, men absolut inte så "coolt" som många tror! HA! :D
SvaraRaderaÄh, kanske överdrev lite med helfestligt, men vissa dagar är det lite halvkul ändå. Jag gillar formatet att försöka meddela sig med max ett par rader och att det är så enkelt att reagera. Jag förstår att det finns en poäng som har sina vänner spridda över världen. Jag kan se lite grand vad mina brorsdöttrar gör och eftersom dottern och en av hennes kompisar varit så dumma att de "addat" mig så kan jag tjuvkika på deras liv.
SvaraRaderaNär jag upptäckte att formatet var för litet för mitt stora ego och mina miljontals ord så startade jag den här bloggen! De' ni.