I måndags valde dottern att sätta på treans nya dokusåpa ”svenska hollywoodfruar”. Jag hade först bestämt mig för att inte titta, men sögs närmare och satt till slut och gapade framför tv:n. Anledningen stavas förstås Anna Anka. Veckans mest mediahypade ickekändis.
Har ni sett? Har ni hört? Har ni läst?
Anna Anka (bara namnet!) är gift med Paul Anka som väl knappt någon under sextio kommer ihåg längre, än mindre hade en aning om att (eller varför) han fortfarande är artist. Anna Anka är skånskan som varit miss Hawaian Tropic, ropat en replik iklädd bikini i filmen ”dum – dummare” och som valde att flytta till USA – ”landet där män får vara män och kvinnor får vara kvinnor” – och blev fru Anka.
Anna Anka är smal som en utmärglad lyktstolpe, har tänder stora, släta och vita som en porslinskopp i jumbomodell och hon klär sig uteslutande i designerkläder och miljondollarsdiamanter. Till detta lägger man en skånska lika bred som Falsterbo sandstrand och en vokabulär som en bryggarbas. En uppenbarelse med andra ord.
Anna Anka tycker inte att folk förstår henne och har därför valt att med egna ord beskriva sin livsfilosofi i en artikel i Newsmill. Det är bra tycker jag för nu förstår man. Man förstår att det måste vara viktigt att behandlas som en kvinna när man bantat bort alla sina kvinnliga former. Man förstår att det är viktigt att ha en man som försörjer en när man aldrig lyckats skaffa sig någon egen yrkestillhörighet. Man förstår att Anna Anka är en god människa som idkar välgörenhet genom att anställa illegala mexikanare. Man förstår att hon inte betraktar sig som jämställd med sin äldre man (gud förbjude) utan drar parallellen till någon som köpt sig en söt hundvalp.
Jag hör vad du säger Anna Anka, men vi talar inte samma språk.
Kvack. Kvack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar