Tystnaden

Hon är ingen snackpåse vår lilla svartklädda tyska. Blek och rockig och outsägligt smal. Hon äter nästan ingenting och pratar lika mycket. Jag har lett vänligt så ofta att jag börjar få kramp i ögonbrynen. Jag börjar desperat famla efter samtalsämnen - samtal i den meningen att jag frågar och hon svarar tyst. Efter att ha avhandlat det uppenbara som fritidsintressen och musik, skola och pojkvänner hör jag mig fråga om övergången till Euro och det tyska tunnelbanesystemet. My god. På kvällen sätter vi i desperation på Scrubs med tysk text vilket legitimerar utmattad tystnad endast avbruten av korta kommentarer av typen "Ah, so hospital is Krankenhaus in german...?" - "yes" - "hm... interesting" Vi har tagit begreppet pinsam tystnad till nya förfärande höjder.

Jag känner mig som en diplomat som kämpar för att bevara internationella relationer på en acceptabel nivå. Som om det tysk-svenska förhållandet vilar tungt på mina axlar. På onsdag åker de hem igen. Jag överlever nog.
Kanske.