ny identitet

När jag skulle hämta ett rek på posten (läs en liten disk på ICA) i fredags, sa tjejen bakom disken: ”vet du att ditt id-kort går ut nästa vecka”. Jag sa förbluffat att det inte kunde stämma eftersom jag skaffat det bara för något år sedan. Om man nu ska vara så petnoga så visade det sig att det där året var i själva verket fem så visst hade hon alldeles rätt i att min legitimation bara hade några livskraftiga dagar kvar. Nytt id-kort måste alltså inskaffas och det fort.

Jag skred till verket. Steg ett verkade vara att skaffa fram ett foto. Jag började målmedvetet leta efter en fotoautomat. Men i takt med digitalkamerans segertåg så verkar de små boxarna ha utrotats fullständigt. Konstigt. I alla romantiska tonårskomedier med självaktning ingår det ju en scen där kärleksparet pressar in sig i en fotolåda för att ta remsa på remsa med gulliga foton på vilka de förälskade pussas och gör knasiga grimaser. Av tidsbrist förkastade jag tanken att lokalisera ett förälskat tonårspar att följa efter och började fundera ut en ny strategi.

Upptäckte så på nätet att polisens passenhet utfärdar nationella id-kort med endast några dagars handläggningstid. Allt inklusive fotografering sköts på plats och på studs. Eftersom min tid som papperslös låg obehagligt nära kändes detta som den ultimata lösningen. De hade dessutom generösa öppettider till skillnad från min bank som har öppet typ en kvart om dagen. Stämplade ut för en långlunch och hastade dit. Har ni skaffat pass nyligen? Vilken löpande-band-princip de börjat med! Jag hade knappt stigit in i lokalen förrän det var min tur. ”Titta in i kameran!” hojtade pass-mannen i luckan stressat. Kameran var monterad bakom en glasskiva i det lilla båset. Jag hann precis anta det obligatoriska svarta stirrandet à la förrymd galning innan det blixtrade till. ”Skriv ditt namn på plattan under!” löd nästa piskrappsorder. Jag krafsade febrilt dit mitt namn på ett sätt som inte ett dugg påminde om min ordinarie namnteckning. Snabbt nappade handläggaren åt sig mitt kontokort och fyrahundra kronor och två minuter fattigare vacklade jag ut från polishuset.

Jag vet att id-kortet kommer att se ut som jag köpt det på en obskyr loppis i de forna öststaterna och att alla som ser det kommer blinka till och lämna tillbaka det med en illa dold ryckning i mungipan för att sedan hemsökas av mardrömmar i månader. Om några dagar ska jag dit igen för att hämta underverket. Jag kan knappt bärga mig.