Tågresan hem gick bra om man betänker att tåget inte var försenat och dessutom kom fram till rätt slutdestination. Vi hade fått platser helt impulsivt utspridda i vagnen, men eftersom den bara var halvfull så satte vi oss helt obstinat tillsammans i alla fall. I färdriktningen. Förutom oss rymde vagnen två barnfamiljer, en i var vagnsände. Det var fri uppfostran som gällde så de relativt små barnen hade hur kul som helst utan föräldrarnas inblandning. De sprang fram och tillbaka i vagnen, kastade gosedjur på varandra, provsmakade medresenärers färdkost, testade bagagehyllornas hållbarhet eller fördrev tiden med att bara hoppa upp och ner på stället samtidigt som märkliga ljud utstöttes med jämna mellanrum. Mina barn och jag satt med glasartad blick fixerad vid klockan och räknade ner minuterna. Aldrig har väl Stockholms centralstation känns så stilla och välkomnande när vi steg av på perrongen.
Idag vidtar uppackning och tvätt. Mitt liv är i sanning ett äventyr och en saga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar