Shit happens

bild: icta.org

I onsdags blev det stopp i toaletten. Tur att sonen inte var hemma för han skulle blivit akut kissnödig så fort problemet konstaterats. Dottern har världens största blåsa och kan ta in vattenmassor värdiga Titanics utan att gå under.

Eftersom sådana här saker bara inträffar på helgdagar eller strax före 23 på kvällen fick jag ringa en jourmokare. Han kom blixtsnabbt och började angripa toaletten med något som liknade en sugklocka men konstaterade bistert att här krävdes starkare doningar. Jag kände genast för att be om ursäkt. Varför och för vad? Jag tror vi använder vår toa för alldeles vanligt ändamål (no pun intended). Det är ju inte så att vi äter lättbetong och tapetklister till middag.

Han hämtade något som kan liknas vid en jättelik tarmsköljningsmaskin som han sedan sammanbitet bearbetade duschavloppet med (tydligen sitter det ihop med toans rör vilket verkar lätt opraktiskt). Rörexperten konstaterar att ”det här har visst samlats på ett tag”. Jag känner återigen ett behov att kvida ”Föööööööööörlåt”. Som om det kunde jämställas med att jag struntat i att ta ut soporna en månad eller att jag tippat avfall på otillåten plats. Jag har aldrig någonsin kastat pappershandukar, bindor eller eldfarligt i toaletten.

Till slut säger det BLUUUUÖÖÖÖRPP och ur avloppet väller det upp saker. Inte karameller och rosenblad precis. Ja, för att vara ärlig… skit.
- Sådärja! utropar stoppbetvingaren stolt och spolar badrummet så rent han kan.
- Du kanske vill torka golvet lite noggrannare själv sedan, säger han glatt.
YOU THINK!!?? tänker jag medan han plockar ihop sina prylar.

Jag stänger dörren efter superhjälten, som faktiskt var trevlig, stilig, lång och muskulös.
Jag tänker stilla: Gå du. Vår relation är över. Du har sett för mycket.