Djupa kvällssamtal

Min dotter sitter och pratar med mig vid matbordet, medan jag förbereder rödbetor som vi ska äta. Det gör hon ofta. Hon pratar med hon gör andra saker som chattar på nätet, virkar, gör smycken, räknar matte eller tittar i en tidning.

Plötsligt hör jag att hon pratar om superhjältar. Närmare bestämt mutanter. Dessa är helt okända för mig och mot bättre vetande ber jag henne utveckla ämnet. Mutanterna visar sig vara en grupp personligheter som genom ett genetiskt spratt i utvecklingen har begåvats (?) med mer eller mindre användbara krafter. Iceman kan till exempel omvandla fuktigheten i atmosfären till is – vilket ju kan vara användbart om man saknar is till punschen. Cyclops skjuter rubinröda strålar från ögonen, vilka han inte kan kontrollera utan sitt specialbyggda visir. Jag kan inte ens komma på när man skulle behöva den talangen, utom möjligtvis som partytrick. Wolverine är den mest kända förklarar dottern insatt. Han har extremt gott läkkött och åldras mycket, mycket långsamt. Äntligen kraft som jag kan relatera till! Han är dessutom försedd med långa klor av adamantium (typ). Den informationen vet varken jag eller dottern vad vi ska göra med. Dottern avslutar med att konstatera att det är synd om mutanterna, alla mobbar dem för att de är annorlunda trots att de ständigt räddar staden (vilken stad det rör sig om är oklart, kanske Katrineholm). Tydligen är det svårt att undvika människors trångsynthet även som superhjälte.

Jag hade många funderingar kring de superhjältar som fanns när jag var barn. Det var så märkligt att ingen kände igen Stålmannen som Clark Kent när hans enda förklädnad var ett par glasögon. Och hur kom det sig att ett bett av en radioaktiv spindel ger Spindelmannen superkrafter när man riskerar cancer av en aldrig så liten bequerelstinn kantarell? Och varför blir Hulkens byxor inte bara trasiga utan även alltid lila när han förvandlas?

Sådant funderade jag på när andra barn undrade varför dinosaurierna dog ut, vilket avstånd det är till solen och hur man gör plast. Och när jag slutligen berättar för dottern att Batman förr hette Läderlappen stirrar hon så klentroget på mig att jag själv börjar misstänka att det helt enkelt inte är sant.
Men rödbetorna blev goda i alla fall.