torsdag 23 juli 2009

The woodo that I do

Jag har ett av världens äldsta jobb (nej inte det!). Så fort man i Mesopotamien för några tusentals år sedan, började rista in tecken på brända lertavlor för att hålla ordning i ladorna så insåg man också att man även behövde organisera själva lertavlorna. Fram trädde antagligen någon med lite mer foträta sandaler och hopplöst omodern klädnad, kisade lätt närsynt och sa: ”Jag kan ordna det där. Jag har redan ett färdigt klasscificeringssystem och har bara väntat på att någon skulle uppfinna skrivkonsten”.

Det där är naturligtvis bara fördomar för jag misstänker att de första arkivarierna var de hippaste typerna i antiken. Ett slags coola trendsetters som ständigt stod på gästlistorna till Uruks inneställen.

I en undersökning härom året om de osexigaste jobben kom arkivarien näst längst upp, endast slagen av bibliotekarien. Vanliga uppfattningar om min yrkesgrupp är att de är introverta, asociala, närsynta, koftbeklädda, lätt dammiga och inte helt noga med hygienen. Trots att såväl jag och min kollega är hyfsat utåtriktade, inte särskilt folkrädda och bara ibland bär kofta och glasögon samt duschar dagligen kan vi ibland hålla med om att arkivariekåren förvisso rymmer en del udda exemplar. Det har hänt att vi på hemväg från konferenser tittat på varandra och uppgivet konstaterat att - We as a group… not that cool.

För några år sedan gav Arla ut ett dataspel där man skulle driva ett lantbruk. På någon nivå i spelet var man tvungen att besöka stadens arkiv för att konsultera några lagfartshandlingar eller liknande. Spelets arkivarie var en otäck typ. Liten, magerlagd med nerdragna mungipor och lysande, elaka röda ögon. Det enda sättet att få tillgång till handlingarna var att muta arkivarien. Det är sådant som gör en stolt över sitt yrkesval.

Annars är det vanligaste att omgivningen helt enkelt inte är familjär med att det finns ett jobb – eller ens ett ord- som arkivarie och man kan då få en tom blick tillbaka följt av frågan ”Sa’ru akvarium?”

Yrket rymmer förstås som alla andra branscher stunder av djupaste tristess som när man sorterar några tusen bilder av moln eller en biologs statistik över bananflugans hälsotillstånd. Men ibland är det otroligt spännande då man i dagar som en detektiv letat efter någon information bland hundraåriga handlingar och faktiskt hittar det man söker – eller kanske något helt annat! Det är de dagarna som får en att känna att man har ett av världens bästa jobb.

Det finns också en slags trotsig glädje med att ha ett jobb som så många tycker verkar så hopplöst. Livet skulle vara snäppet tommare utan sådana kommentarer som en kollega fick när hon berättade vad hon arbetade med:
”Men – inte kan väl du vara arkivarie. Du som är så glad!!”

3 kommentarer:

  1. Alla är vi nog fulla med fördomar vare sig vi vill eller inte. Är man inte itutad saker av nära och kära så är man det via press, media och litteratur. :) Därför är det extra härligt med sådana som dig, som så totalt går emot allt det man trodde var sant. Du är snygg, smart, glad, rolig och ja..inte ett dugg grå..*L*

    Och du...hon som frågade om jag var gravid, det var min bästa väns dotter på 8 år..*L*...tänkte bara förklara lite :)

    SvaraRadera
  2. Girl next door24 juli 2009 15:07

    Vill bara meddela att din kollega kanske inte duschar varje dag nu när hon är på landet. Kanske. Men annars så. Åsså vill jag tillägga att vi likt skomakarens ungar inte har så sorterat hemma, direkt...

    SvaraRadera
  3. Hmm, jag börjar omedelbart undra vad det är för konstigt med mig som tänker "åh, arkivarie, det låter ju intressant". Fast jag tycker å andra sidan att bibliotekarie verkar roligt också :)

    SvaraRadera