My leg and other vital body parts

Hela våren har vi sprungit och vaccinerat dottern mot livmoderhalscancer. Ok hela våren är kanske en mild överdrift, men eftersom dottern är hysteriskt spruträdd så krävs det en månad av uppbyggliga mod-i-barm-ingjutande peptalk följt av en månad tröstande, förstående, klapp-på-huvudet traumasamtal. Och vaccineringen måste göras tre gånger så…
Hela våren har vi sprungit och vaccinerat dottern mot livmoderhalscancer.

Livmodern ska man vara rädd om. Livmoderhalscancer är den vanligaste cancerformen hos kvinnor under 45. Om ni har döttrar – gån ut och vaccineren dem!

Själv var jag tvungen att operera min i vintras. Det var ingen särskilt dramatisk operation och jag återhämtade mig snabbt och är nu som ny igen. Jag upptäckte dock att det var dramatiskt att tala om vad man skulle opereras för. Speciellt manliga åhörare hade en tendens att harkla sig, flacka med blicken och byta samtalsämne snabbare än jag kunde säga livmodertapp. Jag misstänker att det hade skapat mindre rabalder om jag visat brösten vid fikabordet.

När jag anlände till en konferens i Barcelona i våras rusade en fransk kollega, monsieur S. fram till mig och utropade: So nice to see you! How is your leg? Jag tittade förstummat ner och undrade om mina ådriga ben numer blivit en internationell fråga. Det visade sig att monsieur S. talat med min chef och fått uppfattningen att jag varit sjukskriven för en omfattande benoperation. Om det var språklig förbistring eller bristande erfarenhet av livmödrar (monsieur föredrar sitt eget kön) fick jag inte klart för mig eftersom konferensen i samma stund tog sin början och invigningstalaren började humma i en rundgångsbenägen mikrofon.

På konferensmiddagen nästa kväll, som intogs på en fantastisk takterrass tillhörande en av Barcelonas finare restauranger fick jag monsieur S. till bordet. Ett fantastiskt vin serverades tillsammans med små utsökta tilltugg. Stämningen började stiga men höll sig fortfarande på en artigt sorlande nivå. Vi sippade vin, mumsade munsbitar och hade det trevligt. Rosor steg på kinder och stjärnglans tändes i ögon. Plötsligt tittar monsieur S. glatt på mig och utropar lyckligt, med emfas och mycket, mycket ljudligt: ”But there is nothing wrong with your leg!! It is your VAGINA!!!

Tystnad vid bordet –ja hela takterrassen liksom frös. Den polska delegationen tittar förvånat upp och börjar slå i sina parlörer. Den drop-dead-gorgious snygga spanska världen ler medlidande åt mitt håll och den äldre engelska damen mitt över bordet frustar till och begraver sig i sin linneservett. Jag nickar lätt, ler ansträngt, tar en bit bröd till och signalerar desperat åt vinkyparen att fylla på mitt glas.

Så nu vet ni. Liksom större delen av Barcelona.