lördag 18 juli 2009

Kattastroferna



Efter år av påtryckningar från hemmets minderåriga maffia så skaffade vi katter i julas.
Två hutlöst dyra adelskatter med stamtavla flyttade in. Katteriet hade givit dem de nobla namnen Charles Ryder och Sebastian Flyte efter tv-serien En förlorad värld. Som två pälsbeklädda aristokrater beträdde de vårt hem. Mina barn sänkte omedelbart deras identiteter till vår enkla nivå genom att döpa om dem till Jerry (efter glassen) och Oboy (efter chokladdrycken, passande eftersom han visade sig vara just… ett pulver).

Jag är uppvuxen med djur så jag tyckte jag visste vad jag gav mig in på. Det visade sig dock att jag inte var beredd alls.

De uppenbara bestyren med kattlåderensning, utfodring och hårbollar var jag inställd på. Att det är knepigare att resa bort och att möblerna kan få ett visst uppgivet utseende var också givet.
Det är mina känslor rörande deras själsliga tillstånd som överraskar mig. Jag finner mig ständigt vara oroad och bekymrad över... deras sysselsättning! De är innekatter och lägenhetsfångar och jag tycker det verkar så tråkigt. Jag erbjuder dem kattleksaker som de ibland hövligt leker med i två minuter alternativt betraktar förbryllat innan de gäspar och går därifrån. Vi har skaffat ett fult klätterträd som går från golv till tak på bästa plats i vardagsrummet. Jag tycker man kan säga att vi ansträngt oss.
Ändå tänker jag hela tiden att de måste vara understimulerade och känner press på att presentera bättre och mer avancerad underhållning. Likt en tivoliägare anar jag publikens tysta krav att skapa nya kittlande upplevelser. Jag bygger kojor, erbjuder kartonger med spännande kulor i, sprider ut prassligt silkespapper och lägger ner en förmögenhet (nåja) på pingisbollar, musattrapper (nej inte sådana!) och vippor. För jag tycker det verkar så tråkigt att vara katt.

De har förstås en del egna förslag på aktiviteter. Jerry drar gärna ner alla klänningar i dotterns garderob, stjäl ständigt gosedjur från förbjudna hyllan i sonens rum och kollar hållbarheten på legobyggen. Han klampar glatt runt på datorns tangentbord tills alla inställningar är upp och ner och han har öppnat ett par tusen hjälpsidor från microsoft. Varje morgon kloar han samtliga matsalstolar luddiga samt prövar nya vinklar rörande problemet hur forcera balkongens nät för ett besök hos grannen. Hans lillebror Oboy har snävare intressen som att äta och skotta ut all kattlådesand på golvet eller helt enkelt stirra tomt i fjärran.

Kanske ska jag bara slappna av och inse att de ordnar sitt eget liv och hoppas att de trivs. För trots att jag ofta gnäller över de små tyrannerna så har de kommit för att stanna.
Can’t live with them. Can’t live without them.

5 kommentarer:

  1. Niece Louise18 juli 2009 21:52

    Underbart inlägg som vanligt, festis :D Har rekommenderat din blogg för flera vänner och de rapporterar att de skrattar högt framför datorskärmen! Keep the good stuff up! Huggies

    SvaraRadera
  2. Jag sitter bara och nickar här när jag läser. Känner igen vartenda ord. Precis så har jag det också med mina två innekatter. Dessutom har vi döpt dom rätt lika..*S*...´din Pulver, min Pucko..*S*
    Köp en liten aktivitetsboll för hundar. En sådan man lägger godis i. Sen köper du kattgodis med mynta. Funkar toppen här hos mig. Dom har att göra och dom får tänka.

    SvaraRadera
  3. Jag har prövat en sådan. Did NOT work. En kombination av orsaker antagligen.
    Mina katter reagerar inte på kattmynta.
    Mina katter tycker inte om kattgodis (däremot kokos och jordnötsringar)
    Mina katter har problem med att tänka.
    Mina katter är antagligen inga katter.

    SvaraRadera
  4. Hahaha....Tänk om någon av DOM är min muterade groda :)
    Min hankatt är galen i mynta. Lill-Fisan bryr sig inte alls om att äta dom, men hon ska gnussa in hela kroppen med dom...

    SvaraRadera
  5. Du har antagligen redan testat detta....men den absolut populäraste leksak vi har till våra katter kostade NOLL spänn att tillverka! Det är en blompinne, eller för all del vilken pinne som helst från naturen, och sedan ett bomullssnöre som är fastknutet i änden av den....dra snöret efter golvet och de KAN bara inte låta bli att försöka fånga det....funkar på BÅDA våra katter så kanske värt ett försök?? Vi har dessutom gjort en sådan med en RIKTIGT LÅNG PINNE...så att vi kan ligga i soffan och lat-leka med dem! :)

    SvaraRadera