På radion pratar de just om det livsviktiga sommarproblemet: bör man ragga på stranden när motparten kanske känner sig mer utsatt än vanligt p.g.a. sin lättkläddhet?
Jag minns en tidig semesterresa med en kompis i gymnasiet. På stranden gick en brunbränd, inoljad muskelknutte runt, endast iklädd ett par badbyxor som skulle skrikit ”this is the utimate and original bananahammock” om termen bara varit uppfunnen på tidigt åttiotal. Hans raggningsteknik var charmerande och bestod i att slänga sig ner i sanden och säga ” I’m Stavros. I am a good boy” med en betoning och blick som fick en att omedelbart ifrågasätta allt man lärt sig rörande betydelsen av ordet ”good”.
Jag är en ensamstående mamma. Jag trivs utomordentligt bra med det och vill inte ha något förhållande. Den inställningen är väldigt provocerande har jag upptäckt. Det är något lätt obehagligt med någon som inte letar efter en ny livspartner. Många tror därför att det är ett försvar. Att jag givit upp bara för att jag är så fundamentalt odejtbar. Ibland får jag därför tröstande kommentarer som ”men du är fortfarande för fräsch för att vara ensam”. Om man försöker bortse ifrån att uttalandet döljer två tveksamma undermeningar: ”om du varit fulare hade du förtjänat att vara ensam” och ”det kommer vara allt svårare i takt med ditt förestående förfall” så tror jag att det ska betraktas som en uppmuntrande komplimang.
Men sanningen är att jag trivs med att vara bara jag. Jag bor tillsammans med två stora kärlekar, mina barn, och den relationen rymmer tillräckligt med skratt, ömhet, kompromisser och konflikter för att jag ska känna mig alldeles, alldeles nöjd. Det må vara hur konstigt som helst för omgivningen men det räcker utmärkt. Det är möjligt att jag ändrar mig den dagen hemmet är tomt och tyst, när böckerna är färdiglästa och mina samtal med mig själv inte framstår som lika fängslande längre. Till dess är jag fullständigt nöjd med flörtar på avstånd och bekräftande komplimanger (dessa kan till exempel lämnas i kommentatorsfältet nedan… när som helst… helt gratis…någon?....snälla?).
Jag minns en tidig semesterresa med en kompis i gymnasiet. På stranden gick en brunbränd, inoljad muskelknutte runt, endast iklädd ett par badbyxor som skulle skrikit ”this is the utimate and original bananahammock” om termen bara varit uppfunnen på tidigt åttiotal. Hans raggningsteknik var charmerande och bestod i att slänga sig ner i sanden och säga ” I’m Stavros. I am a good boy” med en betoning och blick som fick en att omedelbart ifrågasätta allt man lärt sig rörande betydelsen av ordet ”good”.
Jag är en ensamstående mamma. Jag trivs utomordentligt bra med det och vill inte ha något förhållande. Den inställningen är väldigt provocerande har jag upptäckt. Det är något lätt obehagligt med någon som inte letar efter en ny livspartner. Många tror därför att det är ett försvar. Att jag givit upp bara för att jag är så fundamentalt odejtbar. Ibland får jag därför tröstande kommentarer som ”men du är fortfarande för fräsch för att vara ensam”. Om man försöker bortse ifrån att uttalandet döljer två tveksamma undermeningar: ”om du varit fulare hade du förtjänat att vara ensam” och ”det kommer vara allt svårare i takt med ditt förestående förfall” så tror jag att det ska betraktas som en uppmuntrande komplimang.
Men sanningen är att jag trivs med att vara bara jag. Jag bor tillsammans med två stora kärlekar, mina barn, och den relationen rymmer tillräckligt med skratt, ömhet, kompromisser och konflikter för att jag ska känna mig alldeles, alldeles nöjd. Det må vara hur konstigt som helst för omgivningen men det räcker utmärkt. Det är möjligt att jag ändrar mig den dagen hemmet är tomt och tyst, när böckerna är färdiglästa och mina samtal med mig själv inte framstår som lika fängslande längre. Till dess är jag fullständigt nöjd med flörtar på avstånd och bekräftande komplimanger (dessa kan till exempel lämnas i kommentatorsfältet nedan… när som helst… helt gratis…någon?....snälla?).
You are lovely!
SvaraRaderaUnderbart inlägg som vanligt :) And you are STUNNING!
SvaraRaderaJag vill minnas att du var rätt söt när du bodde på lekarydsvägen i Alvesta, men då hade man ju inte vågat säga nåt eftersom du var/är polaren Malles lillsyrra...
SvaraRaderaHey, you lovely and attractive and bright young thing, you!
SvaraRadera