Var god stör ej

Vad jag vill ha ut av tunnelbanan: Jag vill ha rena säten och inte för sörjiga golv. Jag vill att tågen ska gå relativt punktligt och med någon slags regelbundenhet. Jag vill att lampor och värme ska fungera. Jag vill gärna ha en rulltrappa upp från och ner till perrongen.

Vad jag inte vill ha ut av tunnelbanan är underhållning. Jag är oftast trött när jag befinner mig i en t-banevagn. Antingen åker jag till jobbet i ottan och då är jag nyvaken och längtar till första kaffet, eller så är jag på väg hem och då är jag sliten efter arbetsdagen och försöker ladda om till alla hemsysslor som väntar en ensamstående mamma.

Jag vill då inte piggas upp av en febrig dragspelare som drar av fyra takter av en frenetisk polka, eller lyssna till guantanamera på två nästanstämda gitarrer. Det är möjligt att musik bygger glädje och skapar broar mellan människor. I tunnelbanan känner jag att det driver fram min irritation och skapar en avgrund mellan mig och musikanten. En avgrund i vilken jag vill putta musikutövaren och slänga hans instrument efter honom.

Ibland önskar jag att jag hade mod att återskapa en situation jag upplevde på t-centralen för många år sedan. En xylofonspelare hade ställt upp en gigantisk variant av sitt instrument och gick loss på det för kung och fosterland. Han var väldigt duktig och hade energi som en tvååring hög på socker. Han hamrade på med sina klubbor så det stod det härliga till. Tyvärr utgjordes publiken av trötta, hålögda människor på väg hem mitt i stressad rusningstrafik. Efter ett tag ställde sig en man och tittade intensivt på den pågående enmansshowen. Xylofonvirtuosen lyste upp och beslöt att ge allt han hade och slagverkade så händerna flög som steppande vinthundar över tangenterna. Publikmannen gick närmare och närmare som för att inte missa en endaste sekund av den fantastiska uppvisningen. Plötsligt drar han ett djupt andetag och med sina lungors fulla kraft, med en röststyrka som skulle vara ovärderlig i tjock dimma på havet, skriker han ”HÅÅÅÅÅLL KÄÄÄÄÄÄÄÄFTEN!” .

Hela t-centralen liksom fryser. Xylofonmannen hejdar sig mitt i ett slag och alla blickar vänds till den lilla scenen. Plötsligt ler alla trafikanter samstämmigt och en uppsluppen lättnad sprider sig över perrongen. När jag gick på mitt tåg hörde jag hur xylofonspelaren hade börjat spela igen, trevande, försynt, långsamt och mycket , mycket svagare.

I går tänkte jag på den där händelsen igen. Jag hamnade på ett tåg med en glad och jovialisk förare som älskade sitt jobb. Hur mycket jag än gläds åt hans vägnar så hade jag i mitt trötta tillstånd föredragit en butter, inbunden förare som sammanbitet framförde sitt tåg under trumpen tystnad. Vår förare ropade glatt i mikrofonen så att vagnarnas rutor skallrade. Han litade inte på mikrofonens bärkraft utan använde en röst passande en böneutropare i motvind, eller möjligtvis en försäljare av tidningen Blandaren. ”JAHA MINA DAMER OCH HERRAR DÅ TAR VI PLATS PÅ DETTA TÅG MOT MÖRBY CENTRUM. OM ALLA HITTAR EN BEHAGLIG SITT- ELLER STÅPLATS SÅ TAR VI OCH STÄNGER TILL DÖRRARNA OCH PÅBÖRJAR VÅR TREVLIGA FÄRD”

Och så fortsatte det hela resan. Varje station tjoades ut med tillägg som ”mina vänner”, ”damer och herrar”, ”ärade trafikanter” osv osv. Han gav oss middagstips, vardagsfunderingar, färdbetraktelser och små göteborgsskämt i en strid ström. Hela tiden med en bullrande bas och tryck i volymen. Vid slutstationen vacklade jag av och funderade på om jag skulle börja gå hem från jobbet istället. Längs motorvägen så man får lite lugn och ro.
.