Låten oss dansa

Jag tittar på Lets dance. Jag gillar det programmet, perfekt fredagsunderhållning. Detta är min officiella avslappnade inställning. Min sanningsenligt, hemliga, febriga inställning är: Jag älskar det programmet och önskar jag vore känd och fick vara med. Jag bortser i detta sammanhang helt från att jag är så okoordinerad att jag troligen skulle vara sämst, få en säck med "MEÄN" och överkryssade poängspadar av Tony och åka hem efter första pausinslaget.

Men jag älskar sådan här dans. Jag önskar att det funnits på landsbygden när jag växte upp så jag kunde fått träna det från högklackade barnsben. Min fåfänga skulle slagit volter av utanpåverket 0ch min estradörshunger skulle njutit av beundrande (förstås) ögon. Jag sattes i folkdansträning av min mor. INTE samma sak. Vadmal i stället för paljetter och smink. Hucklen istället för tjusiga håruppsättningar. Hoppsasteg och stamp och handklapp och tjo. Oftast fick man dansa med en kortare jämnårig flicka eller i värsta fall med sin bror. Man har klossiga skor med spännen och klumpig klack. I tiodans har man snyggsnygga skor. Och många.

I alla andra sammanhang avskyr jag att dansa. Gillar inte att gå ut på danslokal utan föredrar en dunkel pub eller en snajdig bar - om den inte har för höga barstolar för då ramlar jag av. Och jag kan inte heller ramla graciöst. Men om jag fick lära mig dansa på tv skulle det säkert vara annorlunda. Då skulle jaq vara bländande på alla sätt och vis och inte ens mina fula ben skulle vara något problem. De skulle man säkert kunna fixa med ljussättning eller proteser. Jag skulle skaka min rumba, glida min vals, vara tajt i tango och shake that cha-cha med en lätthet och elegans sällan skådad. Eller hur?Eller hur!!