Expressen eller Aftonbladet

Tonårsdottern går sin sista termin i grundskolan. Sedan i höstas har vi haft gymnasiefeber. Vi har dränkts i glammiga fyrfärgsbroschyrer om skolor med underliga namn som man inte visste existerade. En del gör reklam för profiler som känns luddigare än den bomullstops kattastroferna ägnat helgen åt. För en sextiotalist som ingick i ett utbildningssystem som inte lyckades komma på djärvare saker än sia-skolan, känns förekomsten av skateboardsgymnasium lika häpnadsväckande som att en del skolor lockar med egen laptop och skolmat enligt GI-modell.

Fast om man bortser från förvirringen orsakat av det ofantliga utbudet och om man lyckas hålla huvudet kallt och ser igenom de värsta uppstickarna som erbjuder utbildningar som hundfrisör (jag lovar) eller en inriktning mot storband så är rymmer det ju också oändliga möjligheter. Jag är medveten om att det ställer stora krav på ungdomarna att sålla bland informationen och försöka välja rätt. Men jag erkänner att jag är ganska avundsjuk, gymnasiet verkar mycket roligare än på min tid, när den enda euforin jag upplevde var att jag kunde sluta läsa matte och välja latin istället. Det var svårt att få det lyckoruset att räcka i tre oinspirerande år.

På lördag ska vi på vårt första öppet-hus-besök. Jag är uppspelt och tycker det ska bli spännande. Dottern tittar fundersamt på mig och pratar löst om valium och munkavel. Jag har lovat att uppföra mig och vara nedtonad och maskera mig till en alldeles vanlig förälder. Jag kan visst uppföra mig. Så det så.