Grus i maskineriet

Jag utkämpar ett krig mot gruset i hallen. Ett slag förlorat på förhand. Ett sisofysarbete utan hopp om slut på eländet. Efter stambytet innan jul så insåg jag att en ny hallmatta var av nöden. Jag åkte till Ikea som naturligtvis varken hade mitt första-, andra-, eller tredjehandsval som jag sett ut på förhand. De hade endast en dörrmatta kvar som var av lite större format så den köpte jag. Jag förstår varför den fanns kvar. Den är värdelös. Allt grus syns på den (tillsammans med damm, ludd och katthår) och inte heller stoppar den gruset för att vandra in på mitt mörka trägolv – där det inte bara syns ännu tydligare, utan även känns när man trampar runt det för att med överljudshastighet spridas vidare i hela lägenheten. Hallgruset har nu blivit mitt livs hela fokus. Det är det första jag ser när jag går upp och det sista jag ser när jag med grusiga (sic) ögon går mot sängen på kvällen.
Jodå – jag dammsuger! Hela tiden känns det som. Men dörrmattan tycks ha ett outsinligt lager av grus någonstans som så fort jag sätter undan dammsugaren kommer upp till ytan så det efter fem minuter ser likadant ut igen. Jag börjar misstänka att detta faktiskt är en dörrmatta som producerar eget grus.

Jag vill ha en sådan här:

Frågan är om det egentligen löser något annat än att det tar tjugo sekunder kortare tid att plocka fram dammsugaren. I själva verket vill jag nog ha en sådan här:

Eller en sådan här:

Den sista önskningen har förstås inget med gruset att göra. Tänkte bara att jag kanske får något annat att vila ögonen på. Mindre grusigt om ni förstår vad jag menar.