vacker omgivning

Ibland läser jag bloggen fotbollsfrun. Jag kan inget om fotboll så jag vet inte alls vem hennes fotbollsspelande man är. Jag läser henne för att hon skriver kort och rappt och ofta väldigt roligt. I gårdagens Aftonbladet skriver hon om hur mycket snyggare hon är i sin hemort Kalmar än i Stockholm.

Jag kan relatera till detta eftersom jag också är uppvuxen i en liten småländsk stad. Vi var inflyttade och släkten fanns i Stockholm. Vi besökte titt som tätt min morbrors familj vars dotter och jag var jämnåriga. Ständigt upplevde jag samma scenario vid våra träffar. Jag hade äntligen fått något klädesplagg eller frisyr som var dunderhett och superinne i sjuttiotalets Alvesta. Häftig, ball (äldre svenska för fett cool) och otroligt nöjd såg jag fram mot att möta min kusin från Stockholm. Där mallade jag mig med mina lila v-jeans (1972) eller högskaftade näbbstövlar, catalinajacka och palestinasjal (1977) tills kusinen svepte in i puss- & kramjeans (1976) eller bredspåriga manchester byxor med gubbveck och hängslen (1977 – just det samtidigt som det var näbbstövelår i Alvesta… total osynk.). På en nanosekund insåg man att världen i vilken man levde var hopplöst omodern och töntig. Men aldrig var jag så beundrad och populär som när jag tillbringat något lov i Stockholm och återvände till skolan. Storstadsdoften och världsvanan stod som ett moln runt mig och bildade ett filter genom vilket jag strålade snyggare och mer rätt än någonsin förr. Iförd platåträsko, silkespolo och en handfull uppsnappade stockholmsuttryck.
1978 flyttade vi till Stockholm och jag blev fulare på heltid. Med en hint av en dialekt som jag aldrig behärskat ordentligt och som på sin höjd kan associeras med torparnöd à la utvandrarna och Raskens. Inte ett dugg lika sexig som gotländska eller vemodigt vacker som finlandsvenska. Nåja Stockholm har nu andra fördelar framför landsorten och inte är det så viktigt att vara snygg ändå. Det är som alla vet insidan som räknas och jag har ju som tur är en förtjusande personlighet.