Det är friskt ute. Förbaskat friskt. Svinkallt för att tala klarspråk.
Allt förändras när termometern stretar mot absoluta botten på skalan. Det blir lite mer tyst och stilla. Livet går liksom i slow motion. Folk rör sig annorlunda och undviker att tala med varandra, ja till och med att se på varandra. Det senare har antagligen att göra med att många ser rätt underliga ut. Det hör ju inte till vanligheterna i Stockholmstrakten att vi har temperaturer ner mot tvåsiffriga minusgrader vilket också avspeglar sig i garderoben. Så när det blir riktigt kallt tvingas många klä sig liksom ”vargskt”. Jag syftar då inte på någon opolitisk vargskinnspäls utan mer på Cajsas ”man tager vad man haver”. När jag gick till tunnelbanan i morse så såg jag en äldre gentleman i anorak, en rosa toppluva med en bild på Lille Skutt fram och håriga Moon boots som jag svär sågs senast på en fransk skidort 1984… Det är bara människor i tjugoårsåldern som försöker upprätthålla någon slags stil i kylan. Fast den stilsträvan ter sig i mina medelålders ögon ibland som än mer märklig. I min tunnelbanevagn satt en tjej i kort kjol, tunna strumpbyxor och tygskor(!). Den lätta klädseln på underkroppen var kompenserad på överkroppen med en (mycket kort) pälsjacka, en jättemössa nerdragen till nästippen och en halsduk vars längd måste närma sig en engelsk mil. Den senare var lindad i hundratals varv likt en gigantisk boaorm. Kanske frös hon bara upptill eller så var all kommunikation mellan hjärna och ben avskuren. Kanske är det faktiskt så att den gamla teorin har rätt i att med ett ben i frysboxen och ett ben i brasan så har man det i genomsnitt ganska skönt.
Man vänjer sig ändå fortare än vad man tror vid klimatet. Jag minns en vinter på åttiotalet då det var mellan 20 och 30 minusgrader i flera veckor. När termometern slutligen gick upp till knappa tio minus blev folk som vårrusiga och knäppte upp rocken, kisade mot den knappt befintliga vintersolen och satt konverserande på konserthusets trappa. Håll ut! Om en vecka kan det vara nollgradigt igen. Då tar jag sandaler till jobbet.
Allt förändras när termometern stretar mot absoluta botten på skalan. Det blir lite mer tyst och stilla. Livet går liksom i slow motion. Folk rör sig annorlunda och undviker att tala med varandra, ja till och med att se på varandra. Det senare har antagligen att göra med att många ser rätt underliga ut. Det hör ju inte till vanligheterna i Stockholmstrakten att vi har temperaturer ner mot tvåsiffriga minusgrader vilket också avspeglar sig i garderoben. Så när det blir riktigt kallt tvingas många klä sig liksom ”vargskt”. Jag syftar då inte på någon opolitisk vargskinnspäls utan mer på Cajsas ”man tager vad man haver”. När jag gick till tunnelbanan i morse så såg jag en äldre gentleman i anorak, en rosa toppluva med en bild på Lille Skutt fram och håriga Moon boots som jag svär sågs senast på en fransk skidort 1984… Det är bara människor i tjugoårsåldern som försöker upprätthålla någon slags stil i kylan. Fast den stilsträvan ter sig i mina medelålders ögon ibland som än mer märklig. I min tunnelbanevagn satt en tjej i kort kjol, tunna strumpbyxor och tygskor(!). Den lätta klädseln på underkroppen var kompenserad på överkroppen med en (mycket kort) pälsjacka, en jättemössa nerdragen till nästippen och en halsduk vars längd måste närma sig en engelsk mil. Den senare var lindad i hundratals varv likt en gigantisk boaorm. Kanske frös hon bara upptill eller så var all kommunikation mellan hjärna och ben avskuren. Kanske är det faktiskt så att den gamla teorin har rätt i att med ett ben i frysboxen och ett ben i brasan så har man det i genomsnitt ganska skönt.
Man vänjer sig ändå fortare än vad man tror vid klimatet. Jag minns en vinter på åttiotalet då det var mellan 20 och 30 minusgrader i flera veckor. När termometern slutligen gick upp till knappa tio minus blev folk som vårrusiga och knäppte upp rocken, kisade mot den knappt befintliga vintersolen och satt konverserande på konserthusets trappa. Håll ut! Om en vecka kan det vara nollgradigt igen. Då tar jag sandaler till jobbet.
Den där tjejen i tunnelbanan, hade hon vita Converse? För då kan det ha varit Elsa :-) Vi har helt olika fysionomi, vi och tonåringarna. De fryser ju inte så varför då klä på sig??
SvaraRadera