dunkadunka

Båda barnen hade behov av nya jeans så igår gav i oss iväg på shoppingtur. Sonen och dottern har samma favoritmärke som säljs i en affär där alla modeller har samma ganska låga pris. Detta gör införskaffandet av nya texasbyxor till ett ganska okomplicerat projekt. I teorin. Sonens jeans kan jag plocka upp utan att han är med, jag vet hans storlek, han vill alltid ha samma modell och samma äventyrliga färger - svart och grått. Dottern är det värre med. Trots att hon enligt utsago denna gång bara skulle ha "vanliga klassiska blå" så dissade hon snabbt och effektivt 90% av det stora utbudet som "för ljusblå", "för mörkblå" "fel blå" "konstig blå". Det kändes efter ett tag som om vi sökte efter den heliga gral, en enhörning, regnbågens fot eller något annat som bara finns i fantasin. Till slut hittade vi ett par som fann nåd och efter att ha provat storlekar i vad som kändes som en japansk mansålder kunde vi gå i mål. Det som gör det hela så outhärdligt är ljudnivån i affären. Det är egentligen inget större fel på musikvalet, jag gillade många av låtarna. Men måste det vara så högt?! Jag vet att jag förvandlas till en stofil i det här läget som önskar att jag hade en monokel att upprört tappa och jag vill bara indignerat fnysa starka uttryck som "pha!" "oerhört" och "på min ära!"

Jag hör lite dåligt även i mer gynnsamma sammanhang, vilket göra att jag i den här miljön endast kan gissa vad dottern försöker kommunicera från provrummet. Jag får göra de vidaste tolkningar när den tjänstvilliga personalen försöker hjälpa mig. Jag hör inte vad jag frågar och inte vad de svarar och till slut står jag med ett par ärtgröna jeans med vida ben istället för de blå av stuprörsmodell som jag trodde vår konversation handlade om. Tur att det finns en liten ruta på kassamaskinen som talar om vad jag betalar, jag skulle antagligen kunna skriva över miljonbelopp i den där miljön utan att ha en aning om det.

Funderar på vad syftet är med att skapa en ljudmiljö som motsvarar en rockkonsert eller en omfattande bergsprängning för tunnelering genom Anderna. Kanske ska man vara så lättad när man kommer ut att man per automatik blir nöjd med sina köp. Kanske känner man sig euforisk för att man klarade sig igenom med livet i behåll och ser butiken som en äventyrsexpedition som testar ens gränser. Och skulle man upptäcka att man gjort ett felköp så klarar man absolut inte att gå tillbaka utan får lära sig älska det man fått. Byxinköpet fick dock denna gång acceptans på alla fronter så jag har fått respit tills det är dags för nästa jeanstillskott. Till dess ska jag träna på läppläsning och införskaffa öronproppar. Och kanske en rollator. Jag är helt klart en dinosaurie.