No soccer mom

Jag sitter och slösurfar över dagstidningarnas internetsidor. Jag har ingen papperstidning för tillfället och eftersom jag inte behöver åka tunnelbana till jobbet dessa dagar så kommer jag inte ens åt någon gratistidning att prassla med. På aftonbladets sida råkar jag klicka mig fram till ett tv-klipp som visar en hockeypappa som slår ner en åttaåring på isen. Huruvida det är hans egen eller en av lagkamraterna framgår inte och spelar ju ingen som helst roll. Som om inte klippet är nog så kan man ta del av en panel av sportjournalister som diskuterar händelsen. Det är så tramsigt så jag orkar inte titta färdigt och vet alltså inte om det är någon som försvarar pappan, men hoppas inte. Har aldrig förstått sådana föräldrar som vilt pushar fram sina barn i diverse sporter. Klart att man vill vara uppmuntrande och stödjande i aktiviteter som barnen tar sig för, men att delta med liv och lust känns rätt främmande för mig. Jag tycker inte att det är roligt helt enkelt att stå vid en fotbollsplan eller hockeyrink flera kvällar i veckan.

Det är kul om barnen har intressen, men när det kräver att föräldrarna ska tillbringa varje helg med att skjutsa till diverse matcher och utsocknes träningsställen börjar jag skruva på mig och flacka med blicken. Kanske tur att mina barn aldrig visat någon iver över att bli idrottsstjärna. Dottern spelade fotboll ett tag, men var då så stor att hon själv kunde cykla till träningen Väldigt snart tog hennes musikintresse helt över och där behöver hon verkligen inte någon coaching av sin hopplöst omusikaliska mor. Sonen däremot började i fotbollsskola när han var sex så då var jag ju tvungen att inte bara följa honom utan också stå vid ringside (är det verkligen rätt fotbollsterm?) hela tiden träningen pågick. Det var inte roligt.

Det var alltid dåligt väder de dagar det var fotbollsträning. Även om det var i maj så var det nästan utan undantag kalla vindar, hagel och drivis. I alla fall i mitt minne. Dessutom så var det mest mycket fotbollsintresserade pappor och jag som stod där. Om de inte berättade långa poänglösa anekdoter om sin egen fotbollskarriär så pratade de it-problem från jobbet. Träningspassen var en och en halv timme men kändes som en evighet, jag frös utanpå och dog själsligt inuti.

Som tur var blev min tid som fotbollsmamma kort. Sonen visade sig att sakna såväl intresse som fallenhet för sporten. När de andra sprang efter bollen tittade han på skalbaggar eller gjorde hoppsasteg till andra sidan planen. När han var målvakt flyttade han målkonerna så nära varandra att han knappt fick plats själv i målet. Än mindre bollen. En lysande strategi för målstatistiken men förvånansvärt impopulärt bland de övriga spelarna.

Sonen slutade med fotbollen efter en säsong. Efter det så har han prövat allehanda aktiviteter som streetdance, innebandy, gymnastik och simning, men tröttnat på allt. Istället håller han på med vad som faller honom in för stunden, cyklar eller gör konster med sin kickboard, spelar fotboll på kul med grannbarnen, leker agentlekar i skogspartiet och en hel massa saker som jag inte har en aning om. Han fyller sin fritid med att vara barn helt enkelt. Det bästa med det är att han absolut inte behöver några hejaramsor eller peptalks för att klara av det. Han är redan proffs inom det området.