att skena iväg

Ännu en vintervit morgon i kylan. Läser tidningar på nätet då jag ännu inte lyckats bestämma mig för en pappersprenumeration. Det är mycket om isen nu. Tjockleken diskuteras - här har faktiskt storleken betydelse - eventuella varningsflagg hissas och allmänna tips om utrustning och teknik listas. Långfärdsåkningssekten blomstrar så här års. Jag tillhör inte denna tro som med förklarat ljus i ögonen sjunger de långa skenornas och öppna isviddernas lov. Man får dock ligga lågt med den bikten har jag märkt. Om man tillåter sig en alldeles så liten fnysning och tveksam huvudskakning när denna haussade vinteraktivitet kommer på tal så anses man som konstig. Ja rent av virrlärig - en avfälling som bör - nej måste - omvändas. Så jag har lärt mig ligga lågt. Risken är nämligen att någon kommer på att fråga "har du provat" och då måste jag ju ilsket svara "för tänk för att jag faktiskt... inte... har det!" och storma därifrån.

Jag åker inte skridskor. Någonsin. Jag lovade mig varje plågsamt obligatoriskt skridskopass i skolan att när jag blev vuxen skulle jag aldrig mer sätta på mig ett par skrillor (man sa så i Småland, i stockholm säger man grillor vilket naturligtvis är helt fel. Griller är sådant man sätter i folks huvud när man inbillar dem att de måste ut på isen och fåna sig). Jag kunde aldrig åka skridskor. Min mor köpte ett par begagnade och målade dem röda, redan här gick det fel. Man skulle ha vita konståkningsdon med ludd högst upp. Eftersom min mamma var före sin tid och dessutom var rädd om mig tvingades jag ha hjälm. Min brors avlagda med munskydd. Som flicka hade man inte hjälm. Flickor hade fluffiga vita pälsmössor och gjorde åttor på isen. Jag hade en repig hjälm med avskavda bokstäver VM fram och kom aldrig mer än en armslängd från sargen. Där stod jag och höll i mig krampaktigt tills vristerna skakade av smärta och tårna var avdomnade. Lärare försökte undervisa mig, men jag var inte mottaglig. Jag saknade skridskoåkargenen.

Mina barn kunde inte åka skridskor när de började skolan. Vem skulle ha lärt dem det? Pappan var varje vinter ute på egna långfärdsäventyr så jag var i pulkabacken med ungarna och censurerade noga varje form av information om sporten skridsko. Dottern kan numer faktiskt åka. Hennes skolkamrater lärde henne och när vi flyttade granne med en idrottsanläggning gick hon på eftermiddagarna och tränade själv. Sonen däremot kan inte. Vill inte. Han fick ett par skridskor i sexårsåldern och sattes på isen av förskolefröknarna. Han stod på isen i fem minuter innan han gick av med orden "det är för halt", för att aldrig gå upp igen.

Så när omvärlden skenar i väg och pratar om sjungande isar och blå vinterhimmel, skryter om sina turer skärgården runt och diskuterar pikar och vakteknik tittar jag och sonen på varandra i samförstånd och mumlar unisont "humbug" och viker av mot pulkabacken. Med hjälm förstås.