Läser förstummat (vilket nog inte var meningen) att DN har dragit igång en kampanj för utrotningshotade… Ord! Man får adoptera ett ord och skriva på ett kontrakt där man förbinder sig att använda ordet minst tio gånger under ett år.
Tydligen har svenska folket kastat sig över möjligheten och det rasar in adoptionskontrakt och ord. Många verkar vara språkromantiker och väljer ord som jag tror att de tycker är vackrare än vardagligare varianter. Hjärtevän, smultronstrå , ynkedom och törhända. Är verkligen smultronstrå på väg ut? Vad säger man nuförtiden? Bärpinne? Andra verkar mest vilja visa att de faktiskt känner till ett märkvärdigt ord. Som Rickard Bengtson som adopterat ordet ”baggböleri” om tvivelaktiga affärsmetoder. Verkligen Rickard? Eller kvinnan som skickat in ”Bannbulla”. Jag är uppriktigt fascinerad över att hon har förbundit sig att använda det ordet tio gånger innan året är slut. När? Hur?
Några har tagit tillfället i akt att lansera egna ord. Som Bosse Lundin. Bosse Lundin värnar om ordet ”fnops” (betecknar allt smått som är i vägen eller skräpar ner) och ”gnyp” (påsklämmor) samt ”gnyrtar” (de små metallpinnar som håller uppe exempelvis hyllplanen i Lundqvistbokhyllor). Man nästan önskar att det var Bosse Lundin som var utrotningshotad.
Jag vill göra tvärtom. Jag tycker att man ska sätta upp en bannlysningslista på ord som borde utplånas. En ordets bannbulla (ha!) liksom. Jag börjar med att sätta upp uttrycket ”värdig vinnare”. Slitet i detta århundrade av Let’s dance och Robinsonkvällar. Man kan vara värd att vinna. Man kan vara värdig när man vunnit. Att vara en värdig vinnare betyder inte att man är värd att vinna. Basta!
Vilka ord lyser ni med ert bann? Jag bara undrar.
Du och jag, Horace. Tror jag det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar