Formtopp

Jag sällar mig till övriga svenska hopp och oroar mig för min uppladdning inför VM. Idag tycker jag i alla fall att jag skönjer en ljusning i halsvärksträsket. Jag har kunnat kontrollera mitt intag av Alvedon och inte som tidigare dagar räknat tidsintervallen till nästa tablett på darrande fingrar som en knarkare på avgiftning.

Men det är klart att man oroar sig för sitt deltagande i friidrottens största tävling. Jag tittar på friidrott på tv. Det är den enda sport jag följer, men där ser jag det mesta. Förutom när det är sommar-OS för då tittar jag på ALLT. Till och med nattsända boxningsmatcher i flugvikt.

Jag var aldrig särskilt bra i gymnastik. Jag var höjdrädd och feg och hamnade fel från början redan i första klass genom att ha ocoola olivgröna sockiplast istället för de föreskrivna ljusblå. Men det fanns några lektioner om året då jag glänste. Jag sprang snabbast i klassen. Så när tidtagaruret plockades fram och sextiometersbanan sopades ren för årets alltför få friidrottslektioner fick jag mina 15 minuter i rampljuset. Som jag sprang! Eftersom jag dessutom hoppade längd hjälpligt bra blev jag i femman uttagen till att försvara skolan i ”tävlingen om mjölkkannan”. Det var inga Golden-League miljoner i potten precis, jag tror att första pris var ett besök på den lokala mjölkcentralen för hela klassen. Men för mig var det en stor fascination att bli uttagen till någonting överhuvudtaget.

Tävlingen var en trekamp vilket tyvärr betydde att förutom längd och löpgrenar så var man tvungen att stöta kula. Jag fick aldrig kläm på tekniken så i mitt fall gick det hela ut på att knäande bära min kula fram till linjen och på ett oskönt sätt liksom tappa kulan några centimeter framför den. Jag tror inte ens mina kast mättes av funktionärerna. Men jag höll åtminstone i de andra grenarna. I stafetten kom vårt lag till final och vi ansågs ha mycket goda chanser till vinst. Finalloppet skulle springas som sista evenemang på dagen. När jag gick för att snöra på mig löparskorna var de plötsligt borta. Ohjälpligt, mystiskt och förskräckande försvunna. Jag och mina lagkamrater letade överallt men skorna stod inte att finna. I tårar talade jag om den hemska sanningen för gymnastikläraren. Han var hårdnackad – du måste springa. Du får hitta ett par andra skor att springa i. Detta var mitt i sjuttiotalet och alla använde träskor till vardags – inga sneakers, trackers, runners eller ens enkla gymanstikskor i tyg stod att uppbringa. Till slut trädde en av klasskamraterna fram med ett par bruna, foträta snörskor. Hon hade hålfotsinlägg och fick inte gå i de moderiktiga träskorna. Jag fick således springa mitt sista lopp – inte i triumf – utan i ett par bruna snörskor med rågummisula. Vi vann inte.

Efter det lade jag alla friidrottsdrömmar och sprinterambitioner på hyllan.Utom vid VM i friidrott. Då är jag med på arenan. Laddar upp och ger allt jag har i precis varje gren.
Från soffan och barfota förvisso, men jag är där och jag är med och jag är bäst.