Tjipp och välkomna!

Min dotter tvingas för tillfället genomgå en elimineringsdiet för att utröna matallergier. Det innebär att hon i princip bara får äta nötkött och potatis. Man har fått ett litet häfte med recept från dietisten som mest innehåller olika varianter på potatis som man verkligen inte behöver något recept till (mos, klyftor, rösti, bakad osv). I dietanvisningarna står det att man också får äta hemgjorda potatischips. Detta finns det däremot inget recept till. Kanske är det något alla förväntas ha lärt sig, ungefär som att knyta skorna och knäppa knappar. I så fall var jag sjuk den dagen, eller så lyssnade jag inte.

Som den goda mor jag är så anammade jag denna kulinariska utmaning på lördagskvällen för att dottern skulle få lite mys hon med. Det finns utmärkta färdiga chips att köpa i behändig påse så det finns ingen anledning att göra egna om man inte tillhör någon av följande kategorier:

1. mamma till deppig tonåring på eliminationsdiet

2. övervintrad hippie med egen potatisodling och hemstampad olja

3. snobbkock med Gordon Ramsey ambitioner

4. nischad fobiker som har panisk rädsla för mataffärens snackshylla

5. ensam och sysslolös utan tillstymmelse till socialt liv

För alla er kommer här en instruktion i chipstillverkningens ädla konst.

Skiva potatis tunt, tunt. Använd här lämpligt verktyg som osthyvel, matberedarens skivinsats eller din vassa tunga. Skölj potatisskivorna i kallt vatten och lägg på tork på handduk.

Häll ca en decimeter värmetålig olja, exempelvis majsolja, i en kastrull. Märkvärdig olivolja göre sig icke besvär till denna aktivitet. Värm till 160 grader. Här är det fiffigt att använda sig av en termometer. Olja värmd till 160 grader är mycket varmare än kroppstemperatur så använd inte pekfinger för att kontrollera värmen.

Lägg i chipsen och fritera i 3-5 minuter tills de fått fin färg.

Ta upp chipsen med hålslev och lägg på hushållspapper för att rinna av.

Upprepa ovanstående moment tills ofattbar tristess infinner sig. Häll upp trevligt rödvin i rustikt vinglas för sällskap (här används 70-tals glaset Ruben. Andrahandssortering). Tristessen känns plötsligt hanterbar och man kan här börja nynna och dansa lätt till valfri musik. Dock inga yviga rörelser, het olja bör hanteras varsamt.

Lägg upp i valfritt käril och salta!

Mottag tonårdotterns beundrande ovationer (ett buttert muttrat tack).

Ät. Njut. Och konstatera att här behövs ta mig tusan ingen Dansbandskamp för att överleva lördagskvällen. Tjipp(s)!