Min bror och andra djur

Min bror har alltid varit zoologiskt intresserad. Onödigt Intresserad. Att växa upp med honom var att ständigt vara i närheten av de små och stora vänner från djurriket som han omgav sig med. Det var hårt för en lillasyster som inte delade hans passion för allehanda kryp. När man dammsög kunde man hitta en snok bakom skohyllan, vid tandborstning stod man plötsligt öga mot öga med en nyfödd sorkunge på badrumshyllan och min hårt prövade mor gjorde ständiga upptäckter av daggmaskar och skalbaggar i hans byxfickor vid tvätt. En gång när jag skulle lägga mig hade min säng redan invaderas av en rejäl vårtbitare (som brodern senare med ett illa dolt leende hävdade hade rymt från sin låda), för att inte tala om det övergivna måsägg som han släpade hem och lyckades kläcka med hjälp av en värmelampa. Måsen bodde sedan hos oss ända tills den var flygfärdig och flyttade hemifrån.

Man får vara glad att man bor i en fauna som främst hyser fredliga djur, även om det hänt att bror plockat hem en tillfällig huggormsunge. Läser i kvällstidningen om paret Walz i Pennsylvania som hade ett ännu vidare begrepp om termen sällskapsdjur. De höll en björn, bengalisk tiger och afrikansk lejon som kelgrisar i flera år innan de bittert insåg att de skulle satsat på marsvin, hamster eller guldfisk istället. När Fru Walz skulle städa björnens bur gick den till attack och dödade sin matte.

Brorsan hade ett tag pirayor. Då han skulle träna dem att äta ur handen på honom bet de av honom ena fingertoppen. När mamma ringde sjukvårdsupplysningen för att fråga om det kunde vara farligt fick hon upprepa frågan tre gånger och sedan vidtog en lång tystnad innan de föreslog att han skulle komma in för en stekkrampsspruta. Man kan inte lita på vilda djur helt enkelt.

Jag tittar på våra fjompiga och beskedliga kattastrofer med värme. De utgör inte något som helst hot. Såvida du inte är en bit ost förstås.