Barnen har höstlov. Trots att jag jobbar infinner sig lite tillbakalutad lovkänsla även för mig. Jag behöver till exempel bara tjata på mig själv att stiga upp. Här får jag förvisso hjälp av kattastroferna som så fort klockan ringer sätter sig på min bröstkorg och försöker stirra upp mig ur sängen. Då är de nämligen så svaga av hunger att jag bara har sekunder på mig innan de utmattade och svultna trillar omkull med hängande tungor. Denna tveksamma sanning försöker de i alla fall få fram medan de uppfordrande nosar på mitt ansikte. Att båda kissemissarna går under omdömet ”a little heavy all over” och antagligen skulle överleva ett par veckor på hullet är inget argument de beaktar i arla morgonstund.
Jag kan ta tid på mig i duschen eftersom tonårsdottern inte kommer behöva den förrän hon vaknar framåt eftermiddagen och jag kan gör frukost för en person som avnjutes i tystnad eller till en radiostation som jag själv valt. Jag tvingas inte hålla långa utläggningar för sonen om att traditionen att byta underkläder och strumpor varje dag faktiskt har en viss betydelse för socialt umgänge. Jag behöver inte i sista minuten springa runt och leta efter gympapåsar, SL-kort, vantar, favoritpennor, ipod-hörlurar eller skåpnycklar som jag anklagas för att av ren elakhet ha burit runt och gömt på hemliga ställen som hallgolvet, byxfickor eller under köksstolar och soffkuddar. Jag behöver inte stressa hem och göra mat eftersom barnen åt lunch först vid fyratiden. Jag behöver inte tillbringa kvällen med att förhöra engelskaglosor, engagera mig i ett arbete om Namibias naturtillgångar eller försöka dechiffrera mellanstadiematte när man inte längre får dividera med hjälp av att ställa upp i ”trappan” (jag är så gammal att jag missade ”liggande stolen”). Jag behöver inte tjata ungarna i säng från dator och tv:n innan jag själv äntligen får sova utan kan krypa ner med en bok samtidigt som jag säger ”jag ska ju jobba i morgon så jag går och lägger mig tidigt. Ni får släcka när ni är klara”. Dessutom är det ingen yogalektion denna vecka.
Jag säger som Pippi: jag behöver inte gå i skolan.
Jag kan ta tid på mig i duschen eftersom tonårsdottern inte kommer behöva den förrän hon vaknar framåt eftermiddagen och jag kan gör frukost för en person som avnjutes i tystnad eller till en radiostation som jag själv valt. Jag tvingas inte hålla långa utläggningar för sonen om att traditionen att byta underkläder och strumpor varje dag faktiskt har en viss betydelse för socialt umgänge. Jag behöver inte i sista minuten springa runt och leta efter gympapåsar, SL-kort, vantar, favoritpennor, ipod-hörlurar eller skåpnycklar som jag anklagas för att av ren elakhet ha burit runt och gömt på hemliga ställen som hallgolvet, byxfickor eller under köksstolar och soffkuddar. Jag behöver inte stressa hem och göra mat eftersom barnen åt lunch först vid fyratiden. Jag behöver inte tillbringa kvällen med att förhöra engelskaglosor, engagera mig i ett arbete om Namibias naturtillgångar eller försöka dechiffrera mellanstadiematte när man inte längre får dividera med hjälp av att ställa upp i ”trappan” (jag är så gammal att jag missade ”liggande stolen”). Jag behöver inte tjata ungarna i säng från dator och tv:n innan jag själv äntligen får sova utan kan krypa ner med en bok samtidigt som jag säger ”jag ska ju jobba i morgon så jag går och lägger mig tidigt. Ni får släcka när ni är klara”. Dessutom är det ingen yogalektion denna vecka.
Jag säger som Pippi: jag behöver inte gå i skolan.
Det är loven jag vill åt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar