Det är synd om människan

Det känns ofattbart att det finns människor som Jimmie Åkesson. Ofattbart och ganska sorgligt. Det känns galet absurt att det finns så många små människor i landet som tycker som Jimmie Åkesson att de faktiskt kan bilda ett parti som i värsta fall har möjlighet att komma in i riksdagen.

Jimmie Åkesson påstår en massa saker om andra människor. Människor som inte passar in hans begränsade begreppsvärld. Människor som på något sätt är lite annorlunda än Åkesson, till utseende, bakgrund, språk, tro, sexualitet, intelligens eller medmänsklig inställning. Sådana människor förstår inte Åkesson. Det han inte förstår är han rädd för. Åkesson vill helst att allt otäckt som han inte förstår och som skrämmer honom ska försvinna. Om han bara tittade efter ordentligt skulle han upptäcka att alla människor förvisso är olika, men att det faktiskt inte behöver vara skrämmande utom tvärtom väldigt bra. Men Åkesson vill inte titta, han vill heller blunda och föreställa sig dessa otäcka annorlunda människor som han ser i sin fantasi. Då blir han jätte- jätterädd och blundar ännu hårdare och önskar att alla sådana dummingar ska försvinna långt, långt bort.

Jimmy Åkesson och hans kompisar gör skillnad på människor och människor. Fast det är ju klart att ibland är det faktiskt skillnad – det finns människor som omfamnar mångfald, som inser att en människas egenskaper och kvaliteter inte sitter i ursprung, hudfärg, språk eller tro och som anser att alla människor har lika värde.
Och sedan finns det Sverigedemokrater.