Lost in translation

I lördags skulle jag och sonen på middag hos goda vänner som bor på gränsen mellan Bromma och Spånga. Eftersom det var ruskväder beslöt vi ta buss från Danderyd till Brommaplan och sedan taxi den sista korta biten. Trots det horisontella regnet vid partytid på en lördag stod det till vår häpnad en taxibil vid stolpen när vi kom fram. Lättade dråsade vi ner i baksätet och meddelade adressen till chauffören som genast säger: ”kan du tala om hur jag ska köra?” Jag svarar att det kan jag inte eftersom jag inte bor i området och bara har åkt sträckan per buss tidigare. Jag frågar om han inte har GPS och då verkar han komma på att han faktiskt har en sådan. Den är avstängd, men efter lite pyssel har han fått på den. Trots att han inte vet vart han ska och att han fortfarande febrilt trycker på apparaten i fönstret har han börjat köra. Taxametern är naturligtvis omedelbart påslagen. ”Det finns ingen Johannelundsväg i Bromma” säger han efter ett tag. Jag påpekar då för tredje gången att postadressen är Spånga och han trycker vidare. Han har vid det här laget slitit loss navigatören från hållaren, trycker och trycker på knapparna samtidigt som han kryssar genom rondeller och ganska tät trafik. Jag får som en dåre upprepa adressen med hög röst, bokstavera som om det är en döv jag pratar med: J – O – H – A- N - N - E – L – U – N – D – S-…

Hela tiden pågår färden planlöst genom Bromma med en chaufför som styr med knäna och har hela fokusen riktat på GPS-mojängen i handen. Han föreslår oavbrutet alternativa adresser som han hittar på skärmen och alltså skulle kunna köra till. Jag försöker förklara att jag gärna vill komma till just det hus där mina vänner väntar med middag. Till slut blir jag så desperat att jag ringer 118 100 och frågar hur man kör från Brommaplan till mina vänner. Jag får snabbt rätt direktion och efter fem minuter har vi landat på rätt slutdestination. Taxiföraren visar inte upp någon som helst förlägenhet över händelseutvecklingen utan tar glatt emot summan som var den dubbla mot den normala för sträckan. Att han tyckte att jag var orsaken till hela missödet var tydligt för han räcker över kvittot med de tröstande orden: ”Ja, du kan ju inte kunna alla gator i Stockholm”. Jag tänkte bistert: ”Nej det är ju ditt jobb” och klev ur bilen efter att noga ha undvikit all form av dricks och leenden.

Vi välkomnades genast in i värmen där vårt underbara värdfolk genast dränkte minnet av färden i mängder av god mat och dryck. Nästa gång tar vi bussen.