Det är inne med second hand och ”remakes”. När man tar någon gammal hit och försöker hitta nya sätt att visa upp den på. Något jag sysslar med varje morgon när jag försöker hitta nya vinklar på ett slitet ansikte som varit med förr. Inte urgammalt och jätterynkigt – bara lite vintage.
Jag läser att nu kommer ”Fame”. Som film. Igen.
Jag tillhör generationen som följde tv-serien slaviskt på åttiotalet. Som kände personligheterna utan och innan – dansaren Leo, skådisen Doris, sångerskan Coco och han som spelade sousafon. Jag är väl förtrogen med sanningen att berömmelse kostar ”and right here is where you start paying. - In sweat!” Med andra ord skulle det aldrig falla mig in att se någon nyinspelning. Jag var ju med – där – när det hände.
Det är ju det som är den springande punkten. Att man varit med ett tag. Allt kommer ju bevisligen igen, lever man tillräckligt länge så blir det oundvikligen en repriskänsla i många aspekter av livet. På tv visas nu Superstars och här är ditt liv. Min dotter går i tröjor av åttiotalssnitt och retroglasögon med svarta bågar. Sonen tränar moon walk och kollar in videon med ”thriller” om och om igen. Stormönstrade tapeter och heltäckningsmattor finns i trendkänsliga hem och ljusblå ögonskuggor och läppglans med smak är inte bara tolererbart utan rätt hett. Igen.
Fast vissa saker är möjligtvis dömda till glömska för evigt. Chokladzingo, silverdollarjeans och den där leksaken klick-klack som sades döda barn och förbjöds på vår skolgård (är det någon annan än jag som kommer ihåg den?). Eller så har jag bara inte väntat tillräckligt länge ännu.
Väcker lite tankar ändå, inte sant? På saker som man inte vill se igen, saker som man önskar kunde komma tillbaka och nya upplevelser av sådant som man inte visste om att man hade glömt.
Får det vara lite skåpmat?
Jag läser att nu kommer ”Fame”. Som film. Igen.
Jag tillhör generationen som följde tv-serien slaviskt på åttiotalet. Som kände personligheterna utan och innan – dansaren Leo, skådisen Doris, sångerskan Coco och han som spelade sousafon. Jag är väl förtrogen med sanningen att berömmelse kostar ”and right here is where you start paying. - In sweat!” Med andra ord skulle det aldrig falla mig in att se någon nyinspelning. Jag var ju med – där – när det hände.
Det är ju det som är den springande punkten. Att man varit med ett tag. Allt kommer ju bevisligen igen, lever man tillräckligt länge så blir det oundvikligen en repriskänsla i många aspekter av livet. På tv visas nu Superstars och här är ditt liv. Min dotter går i tröjor av åttiotalssnitt och retroglasögon med svarta bågar. Sonen tränar moon walk och kollar in videon med ”thriller” om och om igen. Stormönstrade tapeter och heltäckningsmattor finns i trendkänsliga hem och ljusblå ögonskuggor och läppglans med smak är inte bara tolererbart utan rätt hett. Igen.
Fast vissa saker är möjligtvis dömda till glömska för evigt. Chokladzingo, silverdollarjeans och den där leksaken klick-klack som sades döda barn och förbjöds på vår skolgård (är det någon annan än jag som kommer ihåg den?). Eller så har jag bara inte väntat tillräckligt länge ännu.
Väcker lite tankar ändå, inte sant? På saker som man inte vill se igen, saker som man önskar kunde komma tillbaka och nya upplevelser av sådant som man inte visste om att man hade glömt.
Får det vara lite skåpmat?
Jag suktade efter en Zingo cykel och tävlade på Kalle Ankas baksida. Vann en choklad Zingo keps, så ja, jag minns. Likaså förbjöds även i min skola klick-klacken. Till min bestörtning, jag var ju mästare. Blåslagen, men mästare.
SvaraRadera