Falling apart

I går ringde de höstlovslediga änglarna och meddelade att det var stopp i toaletten. Igen. Det är fjärde gången sedan jag flyttade in för ett och ett halvt år sedan. Första gången det hände hade vi bott i lägenheten en vecka. Allt beror på våra dålig rör som ska fixas inom kort genom ett åtta veckors stambyte. Inför detta pendlar jag mellan ivrig förväntan (de dagar som det är stopp) och förlamande panik (åtta veckor utan badrum!).

Det var första gången som det faktiskt blev stopp under kontorstid och jag inte befann mig i hemmet när det hände. Jag ringde bostadsrättsföreningens förvaltade som sa att han skulle ringa rörpularfirman. De skulle i sin tur kontakta mig innan de kom. Vilket de naturligtvis inte gjorde. Efter ett tag ringde sonen och sa ”det är en jättestor kille här som håller på att slita bort toaletten”. Hjälp tänkte jag och frågade sonen om han kunde be jätten komma till telefonen. Hjälpsamt la sonen ifrån sig luren och gick iväg. Jag väntade. Och väntade. Och väntade. Ingen plockade upp luren igen. Min son har världens kortaste minne. Redan som barn gav han ordet disträ ett ansikte. Han kunde som fyraåring komma gråtande för att han förlagt kexet som han just höll på att äta. På dagis gick han ständigt vilse på väg till toaletten.

Situationen var nu sådan att jag hade en främling i mitt hem som höll på att demontera minst sagt nödiga inredningsdetaljer. Jag hade en hemtelefon vars linje var död och jag var fast på jobbet. Försökte desperat med sonens mobil som tyvärr bara har två lägen. Avstängd eller urladdad.
Fick ringa: 1. Förvaltaren för att fråga om firmans namn, 2. Solna högtryckstvätt för att få tag på nummer till den rörmokare som åkt ut på uppdraget, 3. Toalettslitarjättens mobil som han till slut svarade på och följande typiska hantverkardiskussion utspann sig:

Jag: ”Hej, det är jag som har lägenheten som du befinner dig i”.

Toalettslitarjätten: ”Jag har slitit bort din toalett”

Jag. ”Jag hörde det, var det verkligen nödvändigt?”

TSJ: ”Ja, det var stopp”

Jag: ”Men förut har ni klarat det utan att ta bort toan”

TSJ: ”Inte den här gången, men nu är stoppet borta”

Jag: ”Fint!”

TSJ:” Fast nu får jag inte tillbaka den igen. Den är trasig”

Jag: ”VA?!”

TSJ: ”Någon annan måste haft sönder själva toalettröret tidigare”

Jag:” VA?!” Men du måste kunna sätta dit den igen!”

TSJ: ”Ja, men den är lite lös och det kanske luktar lite. Toaletten var fastsatt med silikon och jag har slut på mitt silikon”

Jag: ”Vem sätter fast den då?”

TSJ: ”Vet inte. Kanske någon kan komma med silikon. Du får väl ringa förvaltaren och fråga. Fast du ska ju ändå ha stambyte om två veckor så du kanske kan ha den lös. Ni får bara sätta er försiktigt”

Jag: ”Men vi kan ju inte ha en illaluktande toalett i två veckor”

TSJ: ”Vet inte. Mitt silikon är slut. Någon annan kanske kan sätta fast den i morgon. Jag slutar nu.”

Här bryts samtalet plötsligt. Jag åker hem och upptäckte att toaletten faktiskt fungerar, inte vickar och att inget rinner och inget luktar. Vi sätter oss på den som vore den av böhmisk kristall och spolar med sirliga försiktiga rörelser. Förvaltaren har meddelat att de avvaktar med att sätta fast den igen.

I morse hade istället telefonen och bredbandet slutat fungera.
Dagens visdomsord: när livet faller i bitar har man slut på silikon.