Reaktionerna på Obamas fredspris fortsätter att ältas i tidningarna. Omdömen som "Intressant", "överraskande", "fjäskigt", eller helt enkelt "va?!?" travar runt på analyssidorna. Och visst tänker man att priser brukar vara något som delas ut som belöning för något man faktiskt gjort och inte bara för något som man säger att man ska göra. Att man högtidligt och retoriskt lovar att man ska hitta botemedlet för cancer brukar inte räcka för något medicinpris. Ingen brukar entusiastiskt klappa mig i ryggen och räcka över checkar för att jag säger att jag ska skriva århundradets roman.
Obama får priset bland annat för att han lyckats väcka hopp i världen och uppmuntrat dialog. Men jösses, vem gör inte det? Jag uppmuntrar ständigt till dialog i låsta situationer mellan mina barn. Jag framhärdar att hitta nya vägar till kommunikation med en trotsig exman. Jag ingjuter nytt hopp i en tonåring som som förtvivlar över en dålig hårdag. Jag kan få upprörda stridslystna sidor att lägga ner vapen när vattenballongkriget spårat ur.
Det behöver inte nödvändigtvis vara värt tio miljoner, men någon liten krona kanske. All I am saying - is give me a chance! Oops - peace ska det visst vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar