I morse råkade jag sätta i halsen en smula när jag satt på tunnelbanan och bläddrade lojt i Metro. Det var ingen dramatisk händelse utan något litet dammkorn som irriterade och gjorde att jag host-harklade till lite lätt. Då stirrar kvinnan som sitter mitt emot skräckslaget på mig, reser sig snabbt och flyttar till andra änden av vagnen. Jag känner mig som en pestsmittad. Som om jag borde ha en liten skylt på mig som varnar andra för mina eventuellt livshotande kroppsvätskor. Jag sneglar ner på slaget till min jacka och försöker visualisera detta märke. Där sitter bara ett litet rosa band. En grisskär lite knorr som påminner mig om att det även finns andra sjukdomar i tillvaron som berövar unga, tidigare helt friska människor resten av deras liv. Som är döpt efter ett annat djur, vassare och med hårdare nypor än en liten griskulting. Och jag tänker att panik och avståndstagande inte kan vara vägen att gå i något fall. Upplysning och gemensam kamp för lösningar måste väl vara så mycket bättre. Om det så innebär att tvätta händerna ofta, vaccinering eller att klämma på sig själv då och då.
Kolla in dina bröst – andra gör det redan.
Kolla in dina bröst – andra gör det redan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar