Spelar ingen (föräldra)roll

I kväll ska jag på föräldramöte i dotterns skola. Jag tycker inte om att gå på föräldramöten. Jag känner det konstigt nog alltid som om jag inte passar in. Som om jag har lurat till mig föräldraskapet eller simpelt mutat skolvaktmästaren att släppa in mig i en hemlig klubb där jag inte hör hemma.

I sonens klass går det lite bättre, där känner jag de flesta föräldrar sedan sexårsverksamheten och fler är lika knäppa och lätt dysfunktionella som jag själv. Även om det även där finns den Barbielika VD-mamman med sprayat orörligt hår och perfekt vältränad kropp vars dotter är den populäraste i klassen. Hon var mamman som en gång yttrade orden ”det får aldrig vara fult att vara bäst” och hade klagomål på att även de som inte var idrottsstjärnor blev uttagna till stafettlaget för den lokala skolkampen.

I dotterns klass känner jag inga föräldrar eftersom eleverna kommer från hela Storstockholm. Jag är dålig på att känna igen ansikten och har ingen aning om vem som hör till vilket barn. Namnen har jag aldrig hört eftersom jag vid den obligatoriska presentationsrundan är så koncentrerad på att säga mitt eget namn och vems mamma jag är att jag helt enkelt inte tar in vad någon annan säger. Fast ikväll är det bara ett informationsmöte om gymnasiet så jag tror att jag bara behöver sitta längst bak och lyssna. Det värsta är att jag är klassförälder denna termin när de går i nian och ska ha sin sista skolavslutning. Men det planeras ingen skolresa så kanske kommer jag undan med att ordna fika till avslutningssamvaron mot sommaren.

När dottern gick i sexan i finkommunen skulle det samlas in pengar till en helg med äventyrsläger. Jag stålsatte mig för diverse obskyra försäljningsuppdrag och förberedde mig på att få köpa upp osålda lager av salamikorvar och tulpanlökar. Men det skulle visa sig att den lilla klicken av obehagligt rika och framgångsrika fixarföräldrar hade andra planer. En av papporna i klassen var en semikänd konstnär/skådis och i hans ateljé ordnades i stället en vernissage. Eleverna hade fått avsätta tid i skolan att framställa konstverk och alla föräldrar skulle vandra dit en söndagseftermiddag för att köpa sina barns målningar samtidigt som man skulle mingla runt med ett vinglas i handen.

Jag utrustade mig med ett par hundralappar och vandrade till den tjusiga funkisvillan med milsvid utsikt över Edsviken. När jag kom in i ateljén upptäcker jag att jag är den enda med jeans. Runt mig frasar kjolfållar, klapprar stilettklackar och över det hela svävar ett dyrbart parfymmoln. Jag köper mig lite vin till självkostnadspris och banar min väg runt lokalen. Ganska snart ser jag förfärat att alla teckningar kostar 250 kr styck. Jag blir snabbt informerad om att man förväntas köpa sitt eget barns samtliga verk. Min onödigt produktiva dotter hade gjort tre. Besvärat blir jag tvungen att erkänna att jag inte har tillräckligt med kontanter på mig varpå det blir pinsamt tyst. ”Oj då” säger till slut värdinnemamman med välmålad bekymrad mun. ”Vi brukar (?) inte sälja på kredit, men antar att vi kan göra ett undantag… (för dig stackars utblottade människa)” Jag skrev så snabbt jag kunde på en revers och skyndade mig därifrån med svansen mellan benen. Nästa dag fick jag gå tillbaka och lösa ut min dotters teckningar som lades till den stora hög teckningar som jag tidigare fått av henne – alldeles gratis. Det är klart att jag vill ställa upp och dra mitt strå till stacken. Men det hade ju varit gott med lite salami.