Shopping(o)tur

Har ni varit där? I köpmeckat. Har ni stått i den förlamande långa kön som ringlar sig likt midgårdsormen kring pakeringsplatserna framför Gekås? Jag har varit i köphelvetet/paradiset (stryk det som ej önskas) två gånger hittills. Första gången var jag sex år och har dimmiga minnen av en gigantisk lada med billiga bomullstrosor, strumpor och vaxduksstuvar i packlådor. Jag minns att jag fick en egen förpackning med tuggummi. Det var en bra dag.

Trettio år senare semestrade vi utanför Halmstad med sol och bad vareviga dag, utom en då det var mulet. Under den mulna dagen fick vi den lysande idén att åka de få milen till Ullared. väl framme stod vi en lång stund med gapande munnar och tog in det faktum att man faktiskt var tvungen att stå i kö bara för att i grupper bli insläppta i varuhuset. Det var som en fredagskväll på stureplan utanför hetaste innestället, fast helt utan smink, glitter och kändisar. Vi föstes sakta framåt med vår titaniclika kundvagn i ett stadigt grepp framför oss. Inte för att vi egentligen tänkt handla något, men den var praktisk att stoppa ner femåringen i, dottern hade tröttnat på äventyret i samma stund hon hörde ordet kö.

Väl inne sprang alla andra målmedvetet åt olika håll som om de hade fått någon skattkarta till all världens rikedomar som vi missat. Vi kryssade planlöst fram med potjemkinvagnen och kände hur köpstressen grep oss. Vi förstod instinktivt att vi borde handla, men vad? Vi var ju på semester och vår bil skulle vara full med annan packning när vi åkte hem. Vi hade inte plats för tvättmedelspaket stora som ett mindre radhus eller en ekonomiförpackning feferoni som kunnat försörja storstockholms alla kebaberier i ett decennium. Febriga slet vi till oss något läskflak och ett storpack strumpor till dottern innan vi spottades ut i andra änden efter att kassörskan klentroget tittat på vårt kvitto och undrat var vi hade resten av varorna. Hade dottern haft en streckkod hade hon glatt stämplat in henne också för att slippa skämmas inför kollegorna vid avstämningsdags. Därefter satte vi oss i bilden och åkte tillbaka till strandstugan och tog oss ett glas rosévin. Omtöcknad tystnad rådde den kvällen endast avbruten då och då av förvirrade kommentarer som ".... tänka sig, va..." och "strumporna verkar vara ok... Vi hade båda känslan av att stått inför portarna till det förlovade landet och kommit på oss med att tänka: var det här allt?.

Jag kan i alla fall om någon skulle fråga svara att "Ullared? - visst jag åker dit då och då".

Var trettionde år sådär. Jag hinner kanske dit en gång till i livet. Jäklar i min lilla låda vad jag ska handla då.