Läser i dagens Metro att vi byter efternamn som aldrig förr. Sverige ligger i topp i världen när det gäller att skaffa sig nytt namn. Främst verkar det vara folk som slutar på -son som vill öka sin egen särprägel och slippa sammanblandning med grannen. Jag som har ett långt besvärligt namn som alltid måste bokstaveras drömde som barn om att heta Svensson. Jag hade därför inga som helst problem med att anta makens sonnamn när jag gifte mig. Jag fick leva i anonymitetens sköna skugga i tio år som gift innan jag skilde mig och därmed återtog mitt flicknamn. Snabbt ramlade jag tillbaka till att i alla lägen övertydligt behöva skalda ”Martin Ingvar Ceasar Harald Erik…” . Häromdagen berättade receptionisten på jobbet att någon helt sonika frågat efter ”hon med det krångliga namnet” när de sökte mig. I sådana lägen kan man ju längta efter ett enkelt Karlsson.
Men ibland är det ju förstås trevligt att vara unik. Men att ta steget till att för evigt identifiera sig med familjenamn som Ladublå, Gåsull, Måntroll eller Solklippa känns ändå förvånansvärt modigt och nästan onödigt kreativt. (autentiska namn jag lovar!) Särskilt populärt är tydligen påhittade men adelsdoftande namn som exempelvis bloggaren Blondinbellas familj som hittade på det ättklingande men nykonstruerade Löwengrip. Nu får man också sedan en tid välja adelsnamn som varit utdöda i hundra år så där finns ju en chans att få känna samhörighet med Riddarhuset om man är missnöjd med sitt bondestånd. Annars är den senaste trenden att byta till ett engelskt efternamn och då kan man helt enkelt översätta t.ex. Strandman till Beachman. Eller så tar man något superhjältecoolt som Skywolf eller Coldwind. Det är ju för all del trevligt att vara internationell, fast hur den person tänkte som beslöt byta till Comeback känns ändå ganska främmande ur alla perspektiv.
Man får inte sätta von eller af framför sitt namn. Där sätter adeln ner foten. Lite synd annars hade jag bytt till Linfrö af Kruskakli direkt. Ska det va’ så ska det.
Men ibland är det ju förstås trevligt att vara unik. Men att ta steget till att för evigt identifiera sig med familjenamn som Ladublå, Gåsull, Måntroll eller Solklippa känns ändå förvånansvärt modigt och nästan onödigt kreativt. (autentiska namn jag lovar!) Särskilt populärt är tydligen påhittade men adelsdoftande namn som exempelvis bloggaren Blondinbellas familj som hittade på det ättklingande men nykonstruerade Löwengrip. Nu får man också sedan en tid välja adelsnamn som varit utdöda i hundra år så där finns ju en chans att få känna samhörighet med Riddarhuset om man är missnöjd med sitt bondestånd. Annars är den senaste trenden att byta till ett engelskt efternamn och då kan man helt enkelt översätta t.ex. Strandman till Beachman. Eller så tar man något superhjältecoolt som Skywolf eller Coldwind. Det är ju för all del trevligt att vara internationell, fast hur den person tänkte som beslöt byta till Comeback känns ändå ganska främmande ur alla perspektiv.
Man får inte sätta von eller af framför sitt namn. Där sätter adeln ner foten. Lite synd annars hade jag bytt till Linfrö af Kruskakli direkt. Ska det va’ så ska det.
Jag hade valt Galen af Diet. Känns enkelt, snyggt och unikt. Plus it's true!
SvaraRaderaSpacehage och Planåker tillhör några namnfavoriter. Har upptäckt att många från Göteborgstrakten gärna byter till liknande namn enligt ovan.
SvaraRadera