Juloholic

Jag är tokig i julen. Jag börjar längta redan vid kräftskivans röda lyktsken. Jag funderar i smyg på årets adventspyntning så fort skolan startat. Jag har fler stjärnor att hänga upp än jag har fönster. Vid min senaste flytt hade vi nästan hundra flyttkartonger - en dryg tiondel var märkta med ordet julsaker. Min mor som hjälpte mig med flyttpackningen utropade i affekt: Du får inte köpa en enda tomte till!! Det lovade jag omgående – just tomtarna är ändå inte min grej, däremot kan man aldrig få för många ljusslingor. När andra förfasar sig över att varuhusen börjar i ordningställa julavdelningarna i början av oktober hoppar mitt inre tomteluvsprydda barn jämfota och jag får lust att tindra med ögonen och kasta konstnö i luften samt upphäva ett fylkingskt jubelskri:"Äntligen!".

Själva firningen av julen får gärna variera från år till år. Ibland är vi bara kärntruppen och ibland fyller vi på med allehanda släktingar och löst folk, men alla julklappar måste alltid ha rim. Gärna dåliga. Det bästa är egentligen tiden innan julhelgen, bakning av lussekatter, glöggning, nya julgodisexperiment, amaryllis och hyacinter, pyntning, prassel och mys i all oändlighet.

När jag var barn ville jag så gärna ha en paketkalender, små minigåvor att öppna varje dag hela december. Fast besluten att ge mina barn vad jag aldrig fick började jag med denna tradition när dottern var liten – en slinga med tjugofyra små paket prydde hennes rum från det att hon var tre år. Flera år senare när lillebror hade kommit och jag febrilt satt och försökte knåpa ihop fyrtioåtta små paket den sista november förbannade jag mitt tilltag.
Varje år gör vi också en pepparkakskonstruktion, det började med hus men har med åren övergått till andra varianter. Barnen får turas om att hitta på vartannat år. Förra årets pepparkaksraket var sonens beslut så i år är det dotterns tur… hon har hotat med Globen.

Vi kanske struntar i julen i år.