Arvssynd

Sitter och funderar på de där sandlådevapnet ”föräldrar” som ungar kunde dra till med när jag var liten. Ni vet: ”du ska akta dig för min pappa är polis” eller ”min pappa är starkare än din pappa”. Själv var jag lärarbarn så man var ju hopplöst desarmerad i dessa lägen. Existerar sådant fortfarande? Fast polisyrkets glans håller kanske i sig på dagisnivå, man kan åtminstone hoppas att skepsis och auktoritetsförakt kommer något senare i livet. Man kan också hoppas att det inte bara är papporna som imponerar längre. Även mammor kan ju vara starka och poliser gubevars. Undrar om det är andra yrken som imponerar i skolgårdens styrkedemonstrationer och hoten därmed kanske ändrat karaktär. ”Ta dig inte ton för min pappa är producent för idol, så jag kan se till att du blir dissad av juryn” eller ”min storasyrras blogg är större än din storasyrras”.

Min tioåriga son är imponerad av en klasskompis pappa som är sjökapten, men också avundsjuk på killen i skolan vars pappa är känd skådis. I småskolan fabulerade han glatt om egna kontakter i branschen. Hans fröken kom till mig en dag och ville prata om exmakens ”spännande yrke och kunde de kanske få komma på studiebesök?”. Eftersom han då var chef för ett mäklarföretag så blev jag lite ställd. Det visade sig att sonen under morgonsamlingen yvigt berättat om att fadern var komiker med egen teaterscen… Jag tyckte genast synd om mina barn som begåvats med föräldrar med sådana osexiga yrken. Inte är det något att varken skryta eller skrämmas med. ”Akta dig så inte min pappa säljer ert hus under marknadspris” eller ”min mamma är arkivarie, hon kan sortera skiten ur din mammas bokföringskvitton…”

Äh, man skulle blivit ormtjusare eller astronaut så barnen kunde gå med högt huvud på skolgården.