Jag har en bank som fått flera utmärkelser för sina internettjänster. Det är deras nisch. De vill ha många kunder som använder sig av denna bank via internet. Vad de inte vill ha är kunder som dräller omkring In Real Life (för yngre läsare: IRL= Away from keyboard) . Detta har de löst genom att inte ha några bankkontor, förutom ett enda. Sonen fick pengar i present från flera håll och eftersom vi nu har lägenheten full av stambytarmänniskor kände jag att högar av sedlar kanske inte borde ligga spritt därhemma. Jag insåg att jag var tvungen att söka upp det enda kontoret för att sätta in dessa tillgångar på sonens bankkonto. Jag beslöt alltså gå dit på lunchen.
Man hade gjort vad man kunnat för att kamouflera bankkontoret. Ingen skylt från gatan utan det var inrymt i en mindre del av lobbyn till ett stort försäkringsföretag som av en händelse bär nästan samma namn som banken (kanske ingen tillfällighet när jag tänker efter). Jag möttes av en informationstavla som sa att på den här banken sysslar man inte med pengar – eller åtminstone hanterar man inte kontanter. Om någon ändå i hade mage att dyka upp på banken med detta föråldrade betalningsmedel så fanns det uttags och insättningsautomater alldeles bredvid. Fint. Den ena av de två insättningsmaskinerna var trasig så jag ställde mig bakom en man som stod och tryckte in en försvarlig pengabunt i den andra. Plötsligt hostar maskinen till och ger upp. En röd text på displayen talar om att maskinen ska servas. Mannen som precis lämnat en ganska stor summa pengar i gapet på den blev lite ställd. ”Jag fick inget kvitto – har mina pengar satts in på kontot?” frågar han en förbiskyndande bankkostym. ”Vi har väldigt mycket att göra just nu, vi kan försöka titta på det alldeles strax” hojtar kostymen barskt. Sedan händer ingenting på tjugo minuter. Till slut kommer en annan kostym och för bort den bekymrade insättaren till ett rum utom synhåll (möjligtvis för arkebusering eller minnesjustering). Efter ett tag harklar sig maskinen och talar om att man kan börja trycka in pengar på nytt. Med darrande händer deponerar jag till slut sonens tillgångar och tar lättad emot kvitto med kontoinformation.
Övriga kunder som befann sig i lokalen behandlades som länge försvunna och nu återfunna söner – jag insåg efter ett tag att de skulle låna pengar. Vi som skulle lämna våra surt förvärvade slantar att förvaras hos banken bemöttes som snyltare och objudna gäster. Funderade kort på att ansöka om ett miljonlån bara för att få se ett vänligt ansikte, men besinnade mig och åkte tillbaka till arbetet lika fattig som förut. Men sonen är rik och så kommer det förbli eftersom han aldrig kommer att komma åt sina slantar. Han har nämligen varken uttagskort eller lösenord till internetbanken.
Man hade gjort vad man kunnat för att kamouflera bankkontoret. Ingen skylt från gatan utan det var inrymt i en mindre del av lobbyn till ett stort försäkringsföretag som av en händelse bär nästan samma namn som banken (kanske ingen tillfällighet när jag tänker efter). Jag möttes av en informationstavla som sa att på den här banken sysslar man inte med pengar – eller åtminstone hanterar man inte kontanter. Om någon ändå i hade mage att dyka upp på banken med detta föråldrade betalningsmedel så fanns det uttags och insättningsautomater alldeles bredvid. Fint. Den ena av de två insättningsmaskinerna var trasig så jag ställde mig bakom en man som stod och tryckte in en försvarlig pengabunt i den andra. Plötsligt hostar maskinen till och ger upp. En röd text på displayen talar om att maskinen ska servas. Mannen som precis lämnat en ganska stor summa pengar i gapet på den blev lite ställd. ”Jag fick inget kvitto – har mina pengar satts in på kontot?” frågar han en förbiskyndande bankkostym. ”Vi har väldigt mycket att göra just nu, vi kan försöka titta på det alldeles strax” hojtar kostymen barskt. Sedan händer ingenting på tjugo minuter. Till slut kommer en annan kostym och för bort den bekymrade insättaren till ett rum utom synhåll (möjligtvis för arkebusering eller minnesjustering). Efter ett tag harklar sig maskinen och talar om att man kan börja trycka in pengar på nytt. Med darrande händer deponerar jag till slut sonens tillgångar och tar lättad emot kvitto med kontoinformation.
Övriga kunder som befann sig i lokalen behandlades som länge försvunna och nu återfunna söner – jag insåg efter ett tag att de skulle låna pengar. Vi som skulle lämna våra surt förvärvade slantar att förvaras hos banken bemöttes som snyltare och objudna gäster. Funderade kort på att ansöka om ett miljonlån bara för att få se ett vänligt ansikte, men besinnade mig och åkte tillbaka till arbetet lika fattig som förut. Men sonen är rik och så kommer det förbli eftersom han aldrig kommer att komma åt sina slantar. Han har nämligen varken uttagskort eller lösenord till internetbanken.
Usch för arrogantbanken! Är dock inte ett dugg förvånad. I värsta bankkriset förra hösten var jag förbi min bank för att se över läget och vad man skulle göra i rådande konjunktur. Bankpuckot meddelar kallt att "du måste binda räntan, för den kommer att gå upp jättemycket". "Du måste också binda den för vi tjänar inga pengar på dig". Not; här ska inget bindas sa hönan Agda och gick med den kommande affären till annan aktör i segmentet. Så mycket ger jag för bankexpertisen på fina gatan som inte förutsåg räntesäkningen.
SvaraRadera