mingleri minglera

Jag har den tveeggade förmånen att ha ett arbete där det erbjuds många tillfällen till diverse mottagningar och vernissage. ”Tveeggat?” frågar ni er nu intresserat. Jamen visst är det trevligt med andra vyer än den egna organisationen och kontorets datorskärm medan man serveras gott vin och goda snittar. Samtidigt avskyr jag minglandets obekväma konst. Aha! utropar ni nu och tror ni förstår att ”hon är förstås blyg, folkrädd och har brist på samtalsämnen, stackars människa”. Ingalunda och näppeligen. Jag har ett hum om hur man uppför sig, äger en helt ok social förmåga och mitt talcentrum är i princip autonomt och kräver mycket liten medveten ansträngning. Onödigt pratsam skulle mina nära och kära vilja uttrycka det.

Men jag är självisk och lat. Jag vill gå på tillställningarna för att dricka rödvin eller bubbel, jag vill äta mig mätt på läckra snittar tillredda av fantasifulla kockar samtidigt som jag bara vill stå still och tramsa med personer jag redan känner och tycker om. Jag vill inte stå och le stelt tills jag får kramp i ögonbrynen samtidigt som jag nickar intresserat till en totalt hopplös redogörelse om en vilt främmandes persons arbetsorganisation/ släktband/sommarställe/bilprovning/hedersbetygelser etc. etc. etc....

Klart att man ibland måste anstränga sig. Om man hamnat i en ny miljö där man inte känner någon så är det ju trevligt att knyta nya kontakter. Fast egentligen har jag i sådana fall inget problem med att stå för mig själv och studera folk samtidigt som jag dricker mitt vin och äter mina snittar… Nu finns det kurser i konsten att mingla läser jag på DN.se. Tycker det verkar ännu mer påfrestande och krystat än att mingla på riktigt utan skyddsnät. Säkert får man inget gott att äta och dricka heller.