I helgen köpte jag julgran.
Åtminstone en sak som jag kan bocka av på min att-göra-innan-dopparedan-lista. Denna märkliga december då allting överskuggas av frånvaro av badrum vilket gjort mig märkligt handlingsförlamad och som antagligen kommer orsaka akut panikångest nästa helg när jag inser att allting borde gjorts igår. Jag undviker skickligt tidningarnas alla julplaneringstips och upprepar som ett mantra att man kan köpa det mesta färdigt – från inlagd sill till vidbränd kola.
Men gran måste vi ju ha.
Jag utrustade mig med skyddshandskar och tvingade med sonen som bärhjälp och smakråd. Detta brukar falla på dotterns lott, men eftersom hon bor på annan ort (ingen dusch = ingen tonårsdotter) så fick lillebror rycka ut.
Jag är väldigt noga när jag väljer gran. Jag vet precis hur den ska se ut. I år hade jag följande enkla önskemål: Inte för hög, inte för vid, jämna granar, kraftiga barr, tät men ingen enbuske, vackert grön och livskraftig. Lätt som en plätt kan man tycka. När jag tvingat julgransförsäljaren att hålla upp samtliga granar två gånger och ändå inte hittat någon som jag ville ha, började försäljarens leende stelna och blicken att flacka. Sonen var till absolut ingen hjälp. Vid fråga om vad han tyckte ryckte han på axlarna och svarade omväxlande” Ser ut som en gran”, ” Är väl ok.”, alternativt: ”Vet inte”. Efter min undran om försäljaren möjligtvis skulle få in fler granar i veckan såg han helt desperat ut och började slita ner fler träd från ett lastbilsflak samtidigt som två andra yxförsedda försäljare närmade sig med hotfulla blickar. Det vore mig fjärran att förstöra deras julstämning så jag bestämde mig snabbt för en som åtminstone hade grenar ganska jämt utspridda över stammen. Den släpades hem och ställdes på balkongen. Jag tittade till den i morse. Den är grön och ganska tät, men med en mycket märklig form. På ett ställe är det ett stort hål och vissa grenar verkar växa åt fel håll, inåt mot stammen. Det finns en sida i trekvartsprofil som är rätt ok om man kisar. Efter några ton glitter och flera julsnapsar kommer den att bli perfekt. Ho Ho Ho.
Men gran måste vi ju ha.
Jag utrustade mig med skyddshandskar och tvingade med sonen som bärhjälp och smakråd. Detta brukar falla på dotterns lott, men eftersom hon bor på annan ort (ingen dusch = ingen tonårsdotter) så fick lillebror rycka ut.
Jag är väldigt noga när jag väljer gran. Jag vet precis hur den ska se ut. I år hade jag följande enkla önskemål: Inte för hög, inte för vid, jämna granar, kraftiga barr, tät men ingen enbuske, vackert grön och livskraftig. Lätt som en plätt kan man tycka. När jag tvingat julgransförsäljaren att hålla upp samtliga granar två gånger och ändå inte hittat någon som jag ville ha, började försäljarens leende stelna och blicken att flacka. Sonen var till absolut ingen hjälp. Vid fråga om vad han tyckte ryckte han på axlarna och svarade omväxlande” Ser ut som en gran”, ” Är väl ok.”, alternativt: ”Vet inte”. Efter min undran om försäljaren möjligtvis skulle få in fler granar i veckan såg han helt desperat ut och började slita ner fler träd från ett lastbilsflak samtidigt som två andra yxförsedda försäljare närmade sig med hotfulla blickar. Det vore mig fjärran att förstöra deras julstämning så jag bestämde mig snabbt för en som åtminstone hade grenar ganska jämt utspridda över stammen. Den släpades hem och ställdes på balkongen. Jag tittade till den i morse. Den är grön och ganska tät, men med en mycket märklig form. På ett ställe är det ett stort hål och vissa grenar verkar växa åt fel håll, inåt mot stammen. Det finns en sida i trekvartsprofil som är rätt ok om man kisar. Efter några ton glitter och flera julsnapsar kommer den att bli perfekt. Ho Ho Ho.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar