Hårklyverier

Bild från fruitycuties.com

Jag har självlockigt hår. Om ni nu inhalerar för att släppa ut ett avundsjukt och beundrande ”åååååh” så kan ni omedelbart avbryta den övningen. Här rör det sig inte om ett blankt och fylligt, böljande Hollywoodsvall på något sätt. Mitt hår är smålockigt, ja mer krusigt, vilket i och för sig skulle kunna ge mitt utseende ett coolt afrosvaj om det inte vore så olyckligt att krusigheten är kombinerad med en babymjuk kvalitet och en tjocklek på runt fyra hårstrån. Tänk mer utdragen bomull än stålull. Luddiga spiraler liksom. Fortfarande avundsjuka? Nä just det. Tänkte väl det.


Mitt hår har engagerat mig på ett ohälsosamt sätt hela mitt liv. Jag kan fullt ut identifiera mig med huvudpersonen i Zadie Smith’s bok ”vita tänder” som drömmer om ett hår som rör sig i vinden. Ett hår som kan skakas ut och då blankt studsar omkring runt axlarna. Om jag haft det uppsatt och släpper ut det så blir det liksom inget nersläpp. Håret stannar där det är. Fördelen är förstås att det behövs minimalt med hårnålar.

När jag växte upp fanns inte så mycket att göra. Utbudet av hårprodukter var smalt som en gränd i gamla stan. Det fanns Timotej schampo. Punkt. Knappt en balsamdroppe användes i sjuttiotalets duschkabin. Ville man försöka hålla luggen i styr så fick man ha mössa på sig medan håret torkade.

Under åttiotalet firade mitt hår triumfer. Hårmoussen introducerades på marknaden och den rufsiga, stela, hårt sprejade och frissiga frisyren var hetare än lava. Funkade utmärkt på mitt hår visade det sig. Vilka tider! Jag såg inte klok ut men håret var rätt i alla fall.

Under nittiotalet födde jag barn och var småbarnsförälder. Jag gav upp och skaffade mig en superkort frisyr som var någorlunda lättskött. Så länge det inte regnade. Om det var det minsta fuktigt i luften förvandlades den snygga pojkklippningen till små hårda knorvlar högst uppe på huvudet likt en synnerligen hård och misslyckad hempermanent. På alla semesterbilder från denna tid ser det ut som jag bär en underlig krullig fårskinnshatt.

De tekniska innovationerna under det senaste årtiondet har gjort saken en millimeter bättre. Plattången och silkesserumdroppar är mina bästa vänner. Jag har under livet gjort av med en förmögenhet på mirakelprodukter som ska göra håret fylligt, blankt och lättarbetat. Jag tror alltid att det senaste jag läser om är svaret på mina hårresande vädjanden. Detta är min senaste produkt som damp ner i brevlådan i går. Nu ni!! Nu är det bara en tidsfråga innan mina frissiga problem är ett minne blott. Alldeles säkert. Med garanti. Så kan jag börja oroa mig för mindre viktiga problem som världssvält, miljöförstöring och krig.
Annars är det ju så inne med hatt.