Sonen dementerar. Han tyckte visst badkaret var coolt, men han gläder sig inte. Han får längre till kompisar och rampen kom han just på mitt i jublet.
Hans mor är elak på gränsen till ond och har med största sannolikhet förstört hans liv. När jag med min mest "förståiga" och milda mammaröst förklarar att det kan kännas jobbigt i flyttögonblicket, men att det finns fler kompisar och ramper vid nya stället rycker han på axlarna och ger mig BLICKEN. Den där blicken som båda mina barn har som säger att ibland är jag en enda stor besvikelse.
Som mamma vet man att det i princip alltid blir bra i alla fall och att en skola som inte fungerar inte kompenseras av en handfull kompisar och alla ramper i världen. Men längst in skaver det alltid en liten ovisshet hos mamman, den som ogint viskar "gör jag rätt? blir det bra? ".
Men hallå. Något måste de väl ha att älta hos framtida terapeuter och på Oprah's efterföljare. Jag ger allt för mina barn. Till och med ett och annat litet trauma. You're more than welcome - oh ye apples of my eye.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar