tisdag 23 februari 2010

Yesteryear




Min dotter skriver en uppsats i skolan om hur mobiltelefonin har förändrat kommunikationen mellan människor. Hon börjar den med att referera till något jag sa en gång när jag glömt mobilen hemma. Hur man faktiskt klarade sig utan mobiltelefon när jag var barn. När man säger sådana saker möter man den där blicken som är tom och som säger ”Meh, jag har fattat att det var skittrist på stenåldern att det fanns typ ingenting att göra utan mobil, tv och internet. Orka.”

Mina barn är inte jätteintresserade av mina berättelser från förr. Att man faktiskt inte kunde nå sina föräldrar under dagen. Att föräldrarna i sin tur inte hade en aning om vad barnen gjorde eller befann sig om barnen inte hade skrivit en lapp. Att om man gick vilse så hade man ingen mobil att ringa i och ingen GPS som gav färdriktning. Man fick helt enkelt fråga någon om vägen. Jag menar – seriöst - kontakta en människa utan hjälp av sms – hur galet jobbigt verkar inte det?

Jag har fler tankar om forntiden att delge mina barn om de bara ville lyssna. Att vi faktiskt aldrig gick omkring med vattenflaskor och trots det inte gick en säker uttorkningsdöd till mötes. Att om man inte var hemma när favoritprogrammet gick så missade man det. Obönhörligt. Ingen video eller dvd som spelade in, inget internet där alla kanaler la upp sina program. Inte ens en dator. Nu gjorde det inte så mycket eftersom det bara fanns två tv-kanaler som började sända först efter sex på kvällen. Istället fick man träffa sina vänner i verkliga livet istället för på chatten, slå upp saker i böcker på biblioteket istället för att googla eller i värsta fall läsa en bok och lyssna på radio. Inte kunde man ladda ner favoritlåten eller göra Spotifylistor, man fick spela in från ”rakt över disc” eller ”trackslistan” vilket innebar att man alltid fick med någon hysterisk radiopratare i alla låtar. Att vi överlevde är ett under.

Så långt kommen i mina visa hågkomster från en svunnen tid utan uppkoppling har mina barn för länge sedan kopplat in sina ipodlurar och skruvat upp den bärbara musiken. Jag försöker luta mig fram och skrika ”när jag var tjugo köpte jag en FREESTYLE – det var en revolution!!”. Barnen skakar misstroget på huvudet och ökar volymen i lurarna och ser ut som ”oss lurar du inte”. Det vet ju alla att freestyle är en skidsport i OS.

2 kommentarer:

  1. Haha! Jag älskar din blogg! Känner oftast igen mig - alltför väl!

    SvaraRadera
  2. Precis så är det! Men, lika panikslagna som mina barn blir över min mobillösa tillvaro som barn, lika panikslagen blir jag över tanken att mina föräldar inte alltid kunde nå mig... Hur överlevde de?? Jag skulle inte det... :-)

    SvaraRadera