Föräldrafällan

När mitt första barn var en liten tulta och började på dagis tyckte jag att det var spännande med föräldramöten. Jag kände mig så vuxen och såg fram emot en kväll som i huvudsak skulle handla om min lilla dotter och lite, lite om andra mycket mer ointressanta barn. Det handlade dock mest om fröknarna. Men det gjorde ingenting för där satt man på en miniatyrstol som tryckte upp knäna under hakan och åt något oidentifierbart fikabröd som barnen hjälpt till att baka under dagen och var FÖRÄLDER. Jag har aldrig varit så mycket FÖRÄLDER som de första åren efter att jag fick barn. Jag försökte febrilt att dölja att jag inte var något förälderämne. Jag älskade min förstfödda mer än livet själv, men var hopplös på rutiner och hemmagjord barnmat. Jag tyckte det var outsägligt tråkigt att vara mammaledig och tyckte det var underbart skönt när hon sov och jag fick dricka kaffe och läsa tidningen. Men på dagis ansträngde jag mig att göra rätt och vara en prickfri FÖRÄLDER. Fröknarna skulle se att här var en mamma som minsann hade saker och ting under kontroll. Här fanns det torra ombyten och ordentliga överdragskläder på hyllan, min dotter skulle vara hel och ren och välkammad och jag ansträngde mig att prata lugnt och pedagogiskt till mitt trotsiga barn i kapprummet. Det här var ingen mamma som tappade konceptet och stressade omkring och talade otrevligt till sitt lilla barn utan ett under av fast mildhet och glad trygghet. Naturligtvis var allt bara ett nödtorftigt försök att dölja att jag för det mesta inte hade någon koll alls på moderskapet trots att jag inte var någon tonårsmamma precis.

En gång påpekade en dagisfröken att dotterns hemstickade mössa inte var så lämplig när det blåste. Istället för att tycka det var orimligt att dagis hade synpunkter på barnets huvudbonad, gick jag hem och kände mig totalt misslyckad och undrade när socialen skulle ta ifrån mig mitt barn som tydligt var utsatt för de hemskaste faror (örsprång) med en undermålig hemstickad luva. Jösses.
Nu är jag luttrad förälder som inser att jag är kapabel att ge mina barn andra, mer positiva saker än örsprång även om rutinerna fortfarande är lite flytande och de flesta föräldrar till barnens kompisar förfasar sig över att vi inte äter middag förrän halv sju och ofta framför tv:n.

Jag älskar inte föräldramöten längre. De känslor jag hyser inför nämnda event är mer de motsatta. I måndags var det dags i sonens klass. I en rikemanskommun är lärarnas pedagogiska information av minimalt intresse, man fastnar hellre på diskussioner om stoppförbud för bilar vid skolan (gillas inte) och varför fröknarna inte vill lämna ut sina mobilnummer så att man kan ringa på kvällar och helger och fråga om lille Wilhelms mattebok. En föräldrer ville i detalj undersöka varför fröken rättat fel på dotterns engelskaprov och en annan förälder tyckte det var överdrivet med en läxa om dagen - överdrivet lite alltså - barnen måste ju pushas tidigt för att lyckas i livet. Föräldrar i flock är en plågsam upplevelse. Inte fick man kaffe och bulle heller.

Skulle åtminstone behövt en whisky.