Vårkänslor

Fy vad dålig jag har blivit på att uppdatera. Men ni förstår nog varför. Det finns ju ingenting att skriva om - allt man pratar, tänker, hör och läser handlar ju om den pågående Fimbulvintern. Jag kan inte komma på något nytt att säga i ämnet, förutom det uppenbara. Att det räcker nu. Och det har jag ju redan sagt. Vintereländet snurrade förstås ett extra varv i början av veckan när det blev över tjugo minus i Stockholm och SL beslöt att dra in alla tunnelbanetrafik ovan jord. Själv bor jag ju längs underjordaren så jag hade inga problem med att ta mig till jobbet. Men på radion vädjade lokaltrafiken om att man skulle stanna hemma om man kunde. Det kändes som om det rådde något underligt undantagstillstånd och att skrämmande krafter höll på att ta över världen. Egentligen handlade det ju bara om isiga spår och frusna växlar. Dottern drog ett skämt igår som gick ut på att "om SJ skött tågtrafiken under andra världskriget hade förintelsen inte ägt rum". Vi fnissade elakt åt det en lång stund. Stackars SJ.

Men!! Idag är det plusgrader för första gången det här året. Jag känner hur hjärnan tinar upp och blodet pumpar med friska tag efter den märkliga glidgång av typen två steg fram och ett tillbaks som jag fick praktisera i modden på väg till jobbet. Jag ger mig en frist på en timme med två koppar fosterfördrivande kaffe så återkommer jag med bättre innehåll. Utan minsta snödriva.