kinematografen

Nästa vecka är det sportlov i Stockholmstrakten och barnen är lediga. Vi åker varken till fjälls eller till strands, men jag passar ändå på att ta några dagar ledigt så vi kan njuta ledighetslyx tillsammans. Vi kan sova länge och gå på utställningar och bio. Jag och sonen var nyligen på Avatar. Filmen var bra även om jag tyckte den var väldigt ”mycket av allt”. Jag är nog för känslig för filmkonsten. Jag tycker krigsscenerna är så enerverande otäcka, det sorliga är så outhärdligt hjärtkramande sorgligt och det vackra så otroligt rörande vackert. Sonen sa till mig efteråt ”du ska nog inte se saker i 3D – du lever dig in för mycket”.

Annars tycker jag att det är mycket som är knepigt med bio nu för tiden. Man kan aldrig gissa sig till när filmen går och det kan vara svårt att hitta en tid som passar spontanbesök. Förr var det alltid två föreställningar per kväll, klockan sex och nio. Kanske någon matiné på helgen. Om man ville se reklamen (vilket man ville – svältfödd på reklam-tv som man var) visste man att den började tio minuter innan. Nu kan filmen börja tio över två på eftermiddagen eller tjugo i elva på kvällen. I teorin. Bara för att det står så i dagens bioprogram betyder inte att filmen börjar då. Tiden är bara en indikator på en ungefärlig tid för inträde i salongen. Först måste man nämligen köpa en tunna popcorn, en pipeline läsk och en säck godis. Fjärran är den tid då man köpte en rulle ”Nickel” (kommer ni ihåg ”gammeldags blandning”?) som var slut innan reklamen. Sedan får man sitta i salongen under obestämd tidsrymd innan reklam och mängder av trailers tar vid och kanske även en liten kortfilm. Ibland tänds ljuset efter reklamen och man får sitta en stund till innan den egentliga filmen börjar. Det är därför helt omöjligt att uppskatta hur lång tid biobesöket kommer att ta. Man kan inte heller bestämma träff vid bion efteråt eftersom man inte vet var man kommer ut någonstans. När filmen slutat behandlas biobesökare som något generande avfall som måste göras av med snabbt och diskret. Man förs därför ut genom någon lönndörr och efter att ha vandrat i kulvertar, vindlande gångar, upp och ner för ostädade trappor spottas man ut i någon mörk gränd ett kvarter från biografen.

Men det finns förstås bra saker med modern bio. Stolarna är nästan bekvämare än min tv-fåtölj hemma och det finns massor med plats för benen och för det mesta ett utrymmer för dricka i armstödet. Min bardoms biostolar var stenhårda och placerade så tätt att man hade knäna pressade mot ryggstödet framför. Byta ställning var inte att tänka på. Vid extralånga filmer hade man träsmak i veckor efteråt. Lutningen är alltid perfekt, man har aldrig problem att se filmen, hur många hånglande par eller rakryggade pensionärer med hatt man än är placerad bakom. Ljudet är bra, temperaturen behaglig och har man tur så pratar den unga video- och dvd generationen inte sönder filmen. Egentligen är det bara en sak som fattas – varför visslar ingen i biljetten innan filmen längre? Kanske vet inte dagens ungdom hur man gör. Funderar på om jag ska sätta upp en liten instruktiv workshop i foajén nästa gång vi går på bio. Ska fråga barnen. Det tycker säkert att det är en lysande idé.