fredag 19 februari 2010

Casual Friday

Kronfågel försökte lägga beslag på denna veckodag med sin enerverande reklam ”kyckling på fredag”. Det gick väl så där får man nog säga. Jag tror aldrig att folk verkligen tänkte Fredag – fågel. Men så kom chipsjätten med sin fantastiska stämningsfyllda komposition ”Nu blir det fredagsmyyyys…” och saken var biff. Finns det någon i vårt land som inte kan nynna på den jingeln? I sonens skola har låten har inlemmats i skolkörens repertoar och snart står vi säkert och sjunger den på skolavslutningen med fuktiga ögon och chipssmuliga läppar.

Om man mot förmodan inte känner till begreppet Fredagsmys utan börjar förvirrat flacka med blicken när frasen kommer upp på jobbet så kan man hitta en förklarande artikel på Wikipedia (bara en sådan sak). Jag tycker det är skönt att den etnologiska forskningen upphöjt fenomenet till en modern rit. Det ger mig en heligare aura där jag sitter i tv-fåtöljen med ett glas rött i ena handen och den andra i chipsskålen. Lite översteprästinna liksom. Chipsen blir då väl att betrakta som oblater och tillsammans med vinet utgör det en vacker offerhandling. Inte alls frosseri.

Förra veckan lyckades jag hitta en annorlunda chipspåse med smaken ”honung och senap”. Mycket märklig upplevelse, men inte oangenäm. En snabb tur bland världens chips får mig att inse att det finns ett stort mycket udda utbud av snackssmaker. Vad sägs om Pringles variant ”Loaded baked potatoe” som skall smaka som bakad potatis, toppad med bacon, gräddfil och ost.



Eller samma företags ”buffalo wings” där man i en enda friterad potatistugga får såväl friterad kyckling, buffalo sauce och chili. Det känns konstigt men inte osmakligt.


Till och med ”garlic and parmesan” kan jag se i min skål hemma.



Men det finns mer oförklarliga smaksättningar som man undrar om de verkligen kan ha slagit någonstans. Vad sägs om följande chipshylla:





Jag menar sjögräsrullar och hummersmak känns lite vågat, men hur smakar "cajun squirrel"?

Vågar man ens föreställa sig?


När jag var liten fick vi pommes pinnes och bridgeblandning framför ”den vita stenen” på fredagarna. Vår sextiotalssoffa var stram i formen och klädd med grått stickigt tyg. Men om någon hade frågat oss vad vi kände just då så hade vi säkert tindrat med ögonen och unisont stämt upp i ”Nu är det fredagsmyyyyys – om det så är det sista vi gör…” Redan 1972 satt fredagstakterna där de skulle.

2 kommentarer:

  1. Åh, jag gick på både fredagskycklingen och myset. Det senare lite i lönndom dock eftersom övriga familjen himlar med ögonen i reklampauserna.

    Vad du är modig i dina chipsval! Själva har vi har fastnat i lättsaltade lantchipsträsket. Torrt tråkigt och gott.

    Kramis!

    SvaraRadera
  2. Vi kör ofta dem eftersom det är en av få chipssorter som är mjölkfria (!) Men som du säger de är oxå godast. Jag har dock någon konstig vilja att pröva allt som låter utflipprat smakmässigt. Sitter i sedan chokladzingo och vira blåtira. Men den där kaviaren med banan var för utspejsad även för mig.

    SvaraRadera