Morgonkattastrof

Förra våren kastrerade jag kattastroferna. Oboy gjorde sitt bästa för att illustrera uttrycket marskatt och höll på att driva mig till vansinne. Varje gryning och sena kväll satt han i vardagsrumsfönstret och trånade utstötande de mest dramatiska jamningar till eventuella Burmatjejer ute i stora världen. Utanför fönstret och bortom persiennen. Efter turen till veterinären så förvandlades han till en lugn och nöjd godhjärtad nallebjörn som småpratar för sig själv, rullar studsbollar och gärna blir kliad på magen. Inga mer vårkänslor.

… or so I thought. Nu visade det sig att även med tömd kulpåse kan en liten katt känna hur livslusten återvänder med vårljuset. Oboy har börjat vakna vid fyra och gå omkring och prata för sig själv. När man säger till honom sänker han förvisso rösten men fortsätter med sina märkliga läten om än lite tystare. Han tycker säkert att han är väldigt omtänksam. Oboy har inga normala kattläten (förstås) utan utstöter små glada ”äh – eh – oh, äh – eh – oh” när han känner sig social. Hur gulligt det än låter så är det lätt störande i okristlig gryningstimme. Han tycker vi andra är gräsligt tråkiga som bara ligger och sover istället för att tillsammans med honom hälsa solens uppgång. Han försöker roa sig själv genom att utföra brutala klätterövningar upp och nerför klösträdet, eller leka med sin bollbana – ett rör med en boll inuti – som för varje slag med tassen låter ”schwiiiiisssssschrasssselrasssssel – schwiiiiisssssschrasssselrasssssel”. Allt detta i vardagsrummet som även är mitt sovrum nattetid. Ibland gör han en tur in i dotterns rum och tar en promenad i hennes bokhylla. Oboy är inte den smidigaste katten så i hans spår faller nagellacksflaskor, anteckningsböcker och smycken. Jag ligger och lyssnar till klonk…klonk…klonk ifrån dotterns rum tills jag hör henne stappla upp, mumla något och sedan hörs ljudet av liten massiv katt som slängs ut ur rummet och hennes dörr som smäller igen. Oboy ser mer förvånad än nedslagen ut och fortsätter med sitt ”äh – eh – oh, äh – eh – oh” travar glatt bort till bollbanan och så ”schwiiiiisssssschrasssselrasssssel schwiiiiisssssschrasssselrasssssel”... Då går jag upp.

När jag sedan går till jobbet är Oboy helt utmattad av morgonens aktiviteter och sover djupt.

Jerry besitter inga kattiga vårkänslor, vare sig före eller efter kastreringen. Han tror nämligen att han är en liten chiwawa och hans stora fokus i livet är att sova och gå ut i koppel. Så fort man närmar sig ytterdörren så sitter han på dörrmattan och ser hoppfullt omväxlande på den som ska gå ut och sin sele. Om man sätter på honom den så kurrar han… misstänker att han är en hårsmån från att vifta glatt på svansen. I morse förstod han dock att projektet var utsiktslöst och låg och chillade i hallgarderoben när vi gick.

Trött och håglös klockan tjugo över fem på morgonen förbannar jag mitt infall att skaffa katt. Men så stapplar jag in i badrummet och känner en liten brun kattkropp som stryker sig mot benet och en nos som ger min bara fot en slick eller en beige rundvälvd kattmage som välts upp på badrumsmattan med hopp om lite klappar och så är kärleken total på nytt. Jösses vad lurad man är.

Jag är så ägd av mina kattastrofer.