gå i lera och sörja

Jag försummar er jag vet. Jag fokuserar på mina barn för tillfället. Mina fantastiska ungar som är de bästa i världen. Rent objektivt. Att vara mamma är härligt och fantastiskt. Och galet svårt.

Jag var aldrig någon som tyckte om små barn när jag växte upp. Jag är yngsta barnet och behövde aldrig passa några småsyskon. I tonåren tog jag pliktskyldigt på mig några barnvaktsjobb för att tjäna pengar. Efter att som mycket oerfaren 16-åring tillbringat en svettig, panikslagen kväll med en tre månaders bebis (!) vid namn Britt-Marie (!) som gallskrek och hade febrig diarré hela kvällen beslöt jag att min karriär som nanny skulle kvävas i sin linda. Hur de föräldrar tänkte som gick på fest efter att lämnat sin sjuka nästan-nyföding i händerna på en okänd tonåring är för mig än idag en gåta. Men det var helt klart tuffare tag för trettio år sedan innan curlingbegreppet var uppfunnet i barnuppfostran.

När älsklingsbarnet mår dåligt (varje barn är älsklingsbarnet och särskilt när det mår dåligt) så bleknar allt annat. Hål i ozonlagret, högre skatter, regniga somrar, skoskav, elräkningar, deklarationstider och askmoln känns som små oviktiga petitesser att rycka på axlarna åt. Jag ser mig som pacifist och kan raljera över det mesta och kunde till och med stundtals skratta åt min skilsmässa, min exmans snedsteg och reavinstbeskattningen från helvetet (läs skattekontoret). Men när barnen råkar ut för orättvisor och får ont i själen då blir jag en lejoninna som morrar vildsint och gladeligen hugger tänderna i alla hot som närmar sig min flock.

Dessutom får jag för första gången i livet svårare att se det roligt galna i livet, som naturligtvis finns där ändå. Om ni vill ge mig lite kreativ draghjälp så kan ni berätta något galet, roligt för mig eller ställa närgångna frågor så får jag säkert energi att skriva om något annat en stund. Och det är ju terapeutiskt balsam för en skavd mammasjäl det med.